Lika upplyftande och magisk som världen kan te sig när man har det.

Lika mörk och sorgsen kan den vara när det försvinner.

I regel avstår jag från att blogga när jag stöter på motgång.

Kanske beror det på att jag vill gömma mig ifrån världen.

Eller så skäms jag för skavankerna, helt enkelt.

Men så slog det mig här på morgonen att jag är skyldig ett visst mått av transparens

om inte

så bidrar jag ju till den perfektionshets jag så innerligt avskyr.

Jag har läst på universitetet i snart 4 år.

Har en examen

och två halva

och jag vet inte ens vad det betyder.

Kanske trodde jag

innerst inne

att högskolepoäng och fina titlar skulle ge mig ett jobb

drömjobbet tillochmed

men efter två månaders sökande tappade jag självförtroendet.

Jag vet

det låter inte mycket.

Och jag vet att många håller på mycket längre än så.

Men efter 34 ansökningar

4 intervjuer

och så mycket fruktlöst hopp

så har tanken på misslyckande krupit igenom mitt försvar.

Jag har alltid likställt prestation med värde.

Du är värdefull som människa om du presterar väl.

Annars betyder du ingenting.

Jag är uppväxt med det

och har odlat den myten hela mitt liv.

När jag startade den här bloggen hade jag ett tydligt mål

den skulle ge mig ett jobb jag älskade

leda till en karriär

och bära frukt om jag bara jobbade hårt nog.

Men nu sitter jag under ett träd som stannat mitt i vårens knoppning

och jag kommer ingenstans.

Jag har slutat tro att jag kan

för att diskrepansen mellan självförtroende och självkänsla är så stor

för att jag aldrig är mer än min senaste seger.

Det är svårt att slå hål på barndomens myter

att bryta mönster man upprepat tills de blivit sanning.

Det spelar ingen roll hur många böcker jag läser

eller hur många kronor jag lägger på terapi

i mina ögon förblir jag en förlorare tills mitt CV säger att jag duger

tills jag blir någon i andras ögon.

Sorgligt.

Eftersom jag med det säger att jag inte någonsin blir det i mina egna.

Det är svårt för mig att formulera orden som beskriver den här känslan.

Jag vill inte framstå som svag

eller lågpresterande.

Jag vill bli sedd som den som klarar allt

den som tar över världen med en axelryckning och ett leende.

Men så vet jag också hur mycket det betytt för mig att läsa om andras svaga sidor

om deras kriser och svarta hål.

Jag har känt mig mindre ensam

och vågat visa lite mer av vem jag är.

Jag är så rädd att jag aldrig får ett jobb jag tycker om.

Så rädd att allt varit för intet.

Att jag gör bort mig som ens försöker.

Att jag överskattat min förmåga och borde lämnat den här festen för länge sedan.

Kanske är jag den som ingen ens märker gå.

Står där i dörren och ropar; jag går nu!

Men ingen vänder sig om.

Ingen stannar i dansen.

Tack CSN. Verkligen.

Att jag kunde ta det med en klackspark och bara gå vidare.

Men det kan jag inte.

Istället blir jag först högröd och vill sjunka genom jorden.

Sedan ältar jag genansen så väldigt mycket längre än jag borde.

Så jag tänkte KBT:a lite här med er genom att berätta om något som hände mig imorse.

Jag gick samma väg som alltid med sonen till skolan, sjöng Davis Bowie-hits och kände mig ganska cool när jag såg en skymt av mig själv i ett svart reflekterande fönster.

Eller ja, nu undanhåller jag viktig info här:

jag såg en skymt av min rumpa i fönstret.

Jag blev nöjd.

Lite för nöjd.

Så jag vände mig om för att se rumpan lite bättre och gjorde en snyggingmin.

Ja, erkänn nu att ni vet vad jag pratar om.

Den där minen man gör i spegeln när man känner sig het.

Så när jag står där och beundrar resultatet av mina promenader i rumptränande specialskor så hör jag en knackning och spridda skratt där inifrån.

Tydligen så stod jag framför någon typ av semireflekterande fönster som kan se ut, men man kan inte se ut, och i min självgodhet hade jag inte ens tänkt tanken.

Jag dog där och då.

Kände mig så löjlig

så liten

och jag önskar ju nu att jag hade kunnat bjucka på det där.

Att jag vinkat eller visat prov på någon typ av humor.

Istället halvrusade jag därifrån som en brottsling.

Och ältade det i minst två timmar efteråt.

Min fröken Diana gav mig det rådet i tredje klass och det ringer lika sant idag.

Bengt Ohlsson skrev en viktig och tankeväckande krönika om kulturen och politiken

och med sitt svar skulle Malin Ullgren kunna ha tagit en viktig debatt om kulturvänstern, traditioner och stereotyper.

Istället valde hon att slå lågt.

Med jämförelser mellan Bengt Ohlsson och Anna Anka

fula antydningar om SD och Avpixlat

och en underliggande ton som vittnar om ilska snarare än eftertanke

så faller Ullgren på eget grepp.

Jag har själv skrivit många saker i affekt

såväl personligt som publikt

och alltid ångrat mig strax därefter.

Jag trodde att poängen med att jobba på en stor tidning som DN

var att det finns bollplank att studsa emot

lugna röster och rådgivare som vet att stoppa övertramp innan de går i tryck.

Men någonstans gick det snett den här gången

och de stora förlorarna är vi läsare

som går miste om ett viktigt samtal till förmån för ogrundade personangrepp.

Men att vara snygg samtidigt?

Nej, du får tamejfan välja.

Jens Ganman, journalist på ÖP, visar med helt oöveträffad tydlighet den antifeministiska rörelsens grundproblematik.

Män får vara vad de vill.

Kvinnor måste välja sida.

Från första meningen är det tydligt att Jens Ganman är chockad över att Liv Strömquist kan med

att hon har mage att kritisera utan att samtidigt be om ursäkt

att hon bara är rå

utan att smeka medhårs med andra handen.

Och kanske är det just därför han så nöjt pöser fram den sista meningen.

Han känner sig ha kommit på Liv Strömquist med en dubbelmoral

men det enda han gör är att avslöja sin egen.

Jens Ganman menar att om man som kvinna skall kritisera könsförtrycket

så måste man själv vara könlös.

Om man skall uttrycka avsky mot porrifiering och övergrepp

så får man fan inte gilla att knulla.

För som kvinna kan man bara vara en enda sak.

Och man skall vara jävligt tacksam över att ens ha fått det privilegiet.

Inte en enda gång slår det Jens Ganman att han genom kritiken av ett verk bevisar dess värde

han ser inte ironin i att hans sexistiska svammel om gränsöverskridande och överdrifter visar

att Liv Strömquist inte gick långt nog.

Med risk för att Herr Ganmans huvud exploderar av ytterligare en motsägelse

så avslutar jag min kritik av hans kritik med en byline.

Vilka produktionsbolag skall man kontakta om man söker jobb som politiskt kommentator, då främst amerikansk inrikespolitik?

Tipsa mig, har vikt nästa vecka åt att uppnå alla mina drömmar samtidigt, så tiden är knapp!