If I am not for myself, who will be for me?

I inbjudan till förra veckans meditativa Kabbalat Shabbat kunde vi läsa att Behrang Miri bjudits in för att främja brobyggande och dialog.

Det låter liksom oantastligt.

Dialog.

Det är fint, det är bra, det är viktigt.

Men.

Vari bestod dialogen?

Behrang Miri har ägnat sig åt aktiv och högljudd opinionsbildning mot Israel.

Jag kan på något plan acceptera idén att bjuda in Behrang till församlingen för en diskussion.

För att ta upp hans arbete mot Israel.

Att ifrågasätta och pröva hans ståndpunkter i en debatt där alla är gäster och alla har heder.

Istället fick han sjunga och läsa dikter.

I Facebooktråden som behandlade Behrang Miris besök i Stora Synagogan förra shabbes så skrev riksdagsledamot Hanif Bali (M) följande:

”Jag förstår inte vad Israel har med ett Kabbalat shabbat i Sverige att göra? Varför försöker vissa här att klumpa ihop judar i Sverige och Israel som stat?”

Och jag vill stanna där en stund. Jag vill ställa hans fråga till er som läser.

Vad är vår relation till Israel?

Vad är församlingens relation till Israel?

Om den, som stadgarna säger: ”skall värna om förbundenheten med det judiska folket och staten Israel samt ta till vara judiska intressen i samhället…”

ja då undrar jag på vilket sätt Behrang Miris besök uppnår detta?

Jag kan se att hans plats som hedersgäst i Stora Synagogan skänker honom legitimitet

men vad skänker det oss?

Jag kunde se i diskussionerna som följde att de vanliga positionerna intogs

de som välkomnade Behrang kallade sig själva nytänkare med mod

medan vi andra var trångsynta traditionalister.

Men jag undrar för mig själv när traditionerna blev fula?

När blev sionismen ett skällsord?

Och när

kära vänner

när

blev det modigare att överge än att hålla fast?

Jag säger naturligtvis inte att vi måste vara ense om israelisk inrikespolitik.

Tvärtom.

jag längtar efter den dag vi faktiskt talar om just det

om partier och sakfrågor

istället för Israels existens

dess rätt att vara

just Israel.

Men att ge ett forum åt en antisionist

det är att skänka legitimitet utan att få den åter

att säga att vad vi är för er är viktigare än vad vi är för oss själva.

Men då var då och nu är nu.

Om avsikten var en dialog

låt oss ha den nu.

Inte i kommentarsfälten

där nu Dror Feiler och Adrian Kaba slåss om vem som kan skrika högst

vem som kan använda flest omskrivningar för den sanning ingen vill säga.

Utan i shul

vid matborden

mellan vänner och kombattanter.

Låt oss fråga vart vi är på väg

och hur det valet förhåller sig till var vi varit

och vilka vi avser att bli.

Tankarna går till de tidlösa orden ur Pirkei Avot

”If I am not for myself, who will be for me? And when I am for myself, what am ‘I’? And if not now, when?”

Och med det, kära vänner

låt oss så påbörja den där dialogen.

För om inte nu

så när?

Now is the winter of my discontent

Vi ärar träden

inte när de blommar

utan när saven först börjar stiga i deras stammar.

Så säger Beit Shammai

att detta är signalen

vintern är snart slut

livet håller på att återvända till träden

och med det

kanske även till oss.

Vintern kan ta sig många uttryck.

Den kan vara utom.

Den kan vara inom.

En politisk vinter

eller en andlig

och det är när snön fortfarande binder våra fötter

som vi måste hålla drömmen om våren levande.

I denna veckas parshah så delgav Moses Israeliterna den visdom G-d givit honom

och trots att de ännu var fångna i Egypten

var de tvungna att hålla drömmen om friheten levande

för att överleva

för att en gång nå det förlovade landet.

Vi är inte där ännu

men det som händer idag

den stigande saven

gör den kommande våren möjlig.

Snart firar vi Tu Bishvat

ett slags trädens nyår

och det är ett firande inte bara av naturens rytm

utan också av vår egen.

För inom oss bär vi ett löfte om liv

om pånyttfödelse

en cykel som säger att allt mörker passerar.

En sorg blir till ett leende vid minnet av den vi mist

ett uppbrott blir till frigörelse

sjuka lemmar läker

och kriser blir lärdom och framåtrörelse.

Ofta väntar vi på att trädet skall blomma

men då missar vi den första knoppens löfte

vi blir blinda för tecknen

och jakten på imorgon dränker ljudet av saven som stiger

redan idag.

210 år av fångenskap i ett främmande land kunde inte dränka livets rytm

förföljelse och massmord släckte aldrig drömmen om frihet

svarta rubriker och politisk idioti kan inte ta ifrån oss vad vi är och vad vi vet att vi skall förbli.

För i vinterns svartaste mörker anar vi vårens ankomst

inom oss bor löftet

och tron på att det en dag skall uppfyllas.

Det har varit en lång vinter.

Inom.

Utom.

Snön ligger tung här utanför

men jag hör saven

jag tystar mina tvivel och så hör jag saven stiga.

Våren kommer igen.

Ingen vinter är evig

inget mörker oändligt

Våren kommer igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Separate but Equal. En liten text om de böjda nackarnas politik.

Tänk om jag inte vill vara som du?

Ponera att målet för min existens inte är att efterlikna dig eller dina.

Vad händer då?

Vad är konsekvenserna för min frihet?

Igår var jag i Norrköpings synagoga.

Det är en vacker byggnad.

En vacker plats av otroligt historiskt värde.

Men på många sätt är det en kyrka.

Orgel på läktaren och biman byggd som ett altare.

Jag lade upp foton jag tagit i synagogan på min Facebooksida.

Där fick jag en kommentar om att Norrköpings  judiska befolkning som var mycket välintegrerad

att man ville undvika onödiga yttre skillnader mot den omgivande evangelisk-lutherska religionen.

Detta framhölls som något positivt.

Att vi är välintegrerade.

Jag gick och sög på det där över helgen.

Välintegrerad.

Vad betyder det?

Egentligen?

Att man är sådär lite mysigt Woody Allenskt judisk

men inte läskigt ortodox?

Att ägna sig åt lite ofarlig klezmermusik

men ingen kosherslakt och bris?

Det här är problemet.

Kärnan, om ni så vill.

Vi låter andra

nu och då

definiera hur judisk som är för judisk.

Och vad återstår då, efter urvattningen?

När vi låtit traditionell bli ett skällsord

när religion är en farsot och vägen till acceptans är strax söder om utplåning.

Det är så lätt att bli ett monument.

Det går snabbare än vi tror.

Vi släpper en sak.

Sedan en till.

Och så blir synagogan ett museum.

Varje chag en kulturdag och varje möjlighet en ursäkt.

Det är vårt ansvar att vi överlever.

Att vi håller våra traditioner levande och vårt arv intakt.

Synagogor skall inte bli sekulära samlingsplatser i liberalismens namn

inte heller stängda kulturminnen med förgyllda plaketter

förkunnande att här fanns en gång ett judiskt liv.

Om vi inte tar det ansvaret

om vi inte skyddar det som återstår

då finns det andra som gärna gör det i vårt ställe.

Deras skydd

deras omsorg

är inte på våra villkor.

Om det är upp till dem blir vi en variant av det acceptabla

en version av oss de kan leva med.

I synagogan sägs en välsignelse över kungamakten.

Detta instiftades under medeltiden

ett sätt att visa tacksamhet över att vi får finnas

att vi får leva här

integrerade

accepterade.

Jämlika men olika ändå.

Det är de böjda nackarnas politik

det är att bli mindre av den man är för att överleva.

När vi beröms för att vi är välintegrerade bör vi reagera

och reagera starkt

för de orden är en varning.

När våra synagogor blir till folkets hus-lokaler

och våra traditioner faller i glömska

då skall vi resa oss i minne av det som varit.

För detta är nyckeln till vår överlevnad.

Varken mer

eller mindre.

Att inte hålla fast vid en sak

utan alla.

Att inte mötas en dag

utan alla.

Så när de säger

Ni blir accepterade om ni bara…

svarar vi nej tack.

Acceptansen ni talar om finns inte om den är villkorad

de onödiga skillnader ni beskriver är min identitet.

Så jag säger nej.

Nej nej nej

och nej igen.

Det är dags att stå upp nu.

För dem som ännu inte rest sig

för dem som tvingats ligga för alltid.

Skillnaderna är vad som gör oss

likheten vad som förgör oss.

Dags att stå nu vänner.

Dags att stå nu.

 

 

 

 

 

 

Ståndpunkter. Hållpunkter. Synpunkter.

Imorgon klockan 12 så tänker jag befinna mig vid Slussen för att protestera mot Ship to Gaza. Ni som också är trötta på mediernas ensidiga rapportering kring detta debakel och vill stå med Israel, regionen enda fria demokrati, är välkomna att delta!

Fram tills dess lägger jag nu ut länkar till några av de inlägg jag gjort på ämnet, så att ni kan se såväl var jag står som varför.

Jag står med Israel

Spread the word

Anna Ekström, Ingmar Karlsson och rätten till sitt ord

Resultat framför hat

Undvikanden och eufemismer

Ett skepp kommer lastat med ideologi

Skillnad på Folk & Folk

Truth VS Truthiness on the Political agenda

What manner of man are you?

Glömskans Pris

Falska pudlar & Äkta Antisemiter

Sverige, Judarna & debatten vi inte kan blunda för

Sanning, ställningstagande & Propaganda

Samma gamla Israelhat här som där

Perspektivskifte

Socialt accepterad antisemitism

Fruit of the poisonous tree

Är det verkligen fred de vill ha?

Ännu ett skepp kommer lastat med ideologi

Oförnuftets pris

 

Jämställdhetsanalysens många Former

Jag har sett varenda match i EM såhär långt.

Varje eftersnack.

Varje halvtidsanalys.

Och inte en enda gång har jag reagerat på att Johanna Frändén skulle vara förfördelad.

Inte för en sekund har jag sett henne som ett offer för någon slags exkluderande pojkklubb.

Åsa Linderborg har tagit på sig uppgiften att klocka taltiden för medlemmarna i SVTs fotbollspanel

och resultatet är att Daniel Nannskog pratat dubbelt så länge som Frändén

i en enda enskild match, det vill säga.

Ballen är rund! ropar Linderborg.

Skandal!

Förtryck!

Kanske skulle hon frågat Johanna Frändén själv

innan hon utropas till en blyg viol på Aftonbladets kultursidor

ett posterchild för förbisedda kvinnor.

Eller

så kanske hon kunde utgått ifrån en annan analysmodell

en där individen Johanna

kanske har annan sakkunskap än individen Daniel.

och därför får svara på vitt skilda frågor?

För visst är det ganska trist att vi kvinnor alltid måste stå för en massa grejer

och bära någon typ av allmänt ansvar.

Vi kan inte bara vara fotbollsexperter

utan är per automatik kvinnliga fotbollsexperter

och då också representanter för alla kvinnor.

Som om vi vore en homogen grupp!

Nä.

Jag tvivlar på att Johanna Frändén känner sig utsatt

eller har någon större lust att bära hela kvinnosläktet på sina axlar.

Men i sitt försök att sprida jämlikhet har Åsa Linderborg istället reducerat Frändén till en sliten stereotyp

baserat på en enda match

och därmed tagit ifrån en jävligt skicklig expert hennes rätt att vara just expert

oavsett könsdelar.

Ballen är rund! ropar Linderborg.

Jo förvisso,

men analysen känns förjävla fyrkantig.

En riktig våldtäktsman

År 2012 har vi fortfarande en tydlig bild av hur en våldtäktsman ser ut.

Att en våldtäkt sker i parken om natten.

Ett överfall av en ensam galning utan sociala kontakter eller ens en tillstymmelse till ett vanligt liv.

Inte en av oss.

Inte en bror, pappa eller son.

Absolut inte din närmste vän.

Och det är på grund av bilder som dessa som vi gång på gång får se dömda våldtäktsmän försvaras på offentliga forum

det är därför vi ser deras offer baktalas, misstänkliggöras och förnedras.

För att vi inte kan acceptera att en av våra egna kan göra något sådant.

För att vår bild av våldtäkt och sexuella övergrepp är ensidig och stereotyp.

De flesta våldtäkter och övergrepp sker inte genom plötsliga överfall på en mörk gata

de sker på en fest

i en relation

när ett ja blir till ett nej som inte accepteras.

Och därför drunknar vi i oanmälda mörkertal.

Färre vågar anmäla när offret blir demoniserat på Facebook och Flashback

när en kvinnas mod att anmäla belönas med avslöjade personuppgifter och hennes sexuella historia dissekerad i en nättråd.

För vi verkar inte kunna lära oss att om en kvinna så sagt ja till 3000 män så räknas den gång hon säger nej precis lika mycket som om hon var jungfru Maria själv.

Vi kan inte ta in att en man vi älskar och respekterar

en man som är någons pappa eller make

också kan vara skyldig till ett vidrigt brott.

Så istället för att respektera och lita till rättssystemet så skapar vi ett eget

där vi är domare, jury och bödel.

En stat inom staten där vår sanning är den enda som räknas

och där nätkonsensus väger tyngre än en ung flickas krossade tillvaro.

I den staten är det bäst för dig att du om du blir våldtagen

ser till att bli det av en riktig våldtäktsman

en ensam galning utan vare sig familj eller vänner.

För då hör vi din röst

bara då räknas ditt nej.

Lust och Fägring stor

Jag vaknade i morse och visste att något hade skiftat.

Känslan var annorlunda.

Kanske var det doften som strömmande in från det öppna fönstret.

Söt och varm.

Gick upp till fönstret och såg att allén därute färgats grön under natten.

Två cyklister hade stannat utmed gatan och stod inbegripna i ett glatt samtal.

En fiskare hade redan hunnit ut och satt sig

och solen gjorde sin färd över kanalen.

Jag togs tillbaka till den sista morgonen innan sommarlovet.

Känslan jag alltid hade när jag stod på uppfarten i min nystrukna klänning

håret i rosett och strumpor som nådde precis över knäna.

Känslan av att idag är allting möjligt.

Man hade jobbat så hårt.

Alla kalla februarimorgnar

rättskrivningsprov

långraster

och bussutflykter

hade fört en hit.

Till en välkrattad grusgång utanför den vita stenkyrkan

med mammas tulpaner i en stolt bukett

och en känsla av odödlighet.

Inne i kyrkan satt de allihop

pojkarna man gråtit över

de vars namn man aldrig lärt sig

flickorna med långt blankt hår

bästa vännen som gjort att man aldrig var helt ensam.

Och hur olika  vi än varit på skolgården

så delade vi nu samma upprymda fnissningar

viskningar som blev till ett lyckligt sorl innan någon fröken hyssjade från främre bänk.

Vi sjöng om sommaren

om återfödelse och hopp

om Gud och alla hans varelser.

Och vi förstod just ingenting av själva orden

men andemeningen satt ändå kvar i oss.

Allting är möjligt.

Allting ligger framför oss.

Jag trodde att jag växt ifrån den känslan.

Men jag känner så nu.

20 år senare.

För tiden har givit mig ett helt nytt spektra.

Det jag inte visste då

när jag sprang ut för att möta ett oändligt sommarlov

är att lycka som denna är rar.

Den plats jag nu befinner mig på har varit långt ifrån självklar.

Därför dröjde jag mig kvar vid det öppna fönstret en lång stund.

Såg cyklisterna kyssa varandra adjö

såg fiskaren ta upp sin gula termos

och solen hitta sin plats längst upp på himlen.

Tänkte att allting hade fört mig hit.

Allting låg framför mig.

Och allting

precis allting

är nu möjligt.

Damned if she Does. Damned if she Doesn’t.

En kvinnas kropp är aldrig okomplicerad.

Så mycket har jag lärt mig över åren.

Aldrig bara funktionell

nej

den bär något slags dolt budskap som vi kvinnor tvingas stå för

eller förneka

beroende på politiskt läger.

När jag först såg Linda Skugges utvik i Bon 2007 så blev jag peppad.

En naturlig kvinnokropp

ett välkommet alternativ i en tid då Mooreflickorna stod för idealet.

För mig står Blondinbellas Size Me-omslag för samma pepp.

Ännu en naturlig kvinnokropp.

Ännu ett alternativ.

En del av den mosaik vi kvinnor utgör.

En gren på det träd Linda Skugge planterat.

Trodde jag.

Men i sin reaktion visar Linda Skugge att även hon står för ett fast ideal.

Att en kvinnokropp skall se ut på ett visst sätt för att stå för frigörelse.

I ett visst ljus.

Befriad från all typ av sexuell innuendo.

Och vem är det då som skambelägger?

Var ligger egentligen skulden?

Jag har skrivit om det här förut.

Alla mail jag får om min urringning

min mun

att jag tydligen spelar på min sexualitet för mycket

ser för porrig ut för det jämställdhetsideal jag står för.

Det är i regel kvinnor som skriver de där mailen

kvinnor som vill bestämma hur mycket jag kan vara

för att vara en tillräckligt god kvinna.

Och till slut blir det en travesti.

Kvinna efter kvinna

alla framgångsrika i sin egen rätt

sablar ner varandra i jakten på jämställdheten

utan att för en sekund stanna upp och se att vi sågar ner den gren vi sitter på.

Skugge kallar Isabella Löwengrips rumpa för porrig

som att detta på något sätt är motsatsen till allt det en bra kvinna är.

Befriad från sexualitet

Naken men aldrig hotfull

Alla kvinnliga attribut väl dolda.

Själv har jag kommit för långt för att dölja min sexualitet

är för fri för att känna skam över en härligt porrig rumpa

eller ett par mjuka bröst.

När Skugge ondgör sig över size me- omslaget

så säger hon indirekt att Blondinbellas kroppstyp inte passar sig för en feminist.

Och med sådana vänner behöver jämställdhetsrörelsen inga fiender.

Botten i mig. Botten i dig.

Vi vill så gärna bli sedda.

Vill bara bli valda, allihop.

Det är min slutsats efter mer än två år som bloggare, efter ett oändligt antal inlägg och nästan 1000 läsare varje dag.

För de inlägg som får igång er, och mig, allra mest; ja de handlar om klyftan mellan könen och hur vi tror oss kunna överbrygga den. Om män och kvinnor, om oss och hur vi skall nå fram till varandra.

Och vet ni vad?

Det ger mig hopp.

Det gör mig glad inombords, oavsett hur tokigt jag kan tycka att några av era teorier låter.

För ni vill bli älskade, precis som jag.

Ni vill förstå varför det inte funkar, varför det skär sig och hur ni skall kunna förstå er på den där mystiska varelsen som ni längtar efter att bli älskade av.

Det är ju det som gömmer sig bakom ilska, ideologi och avancerade teorem.

Jag skriver om krig, valrörelser, domstolsbeslut och skandaler. Om fallna hjältar och stående kontroverser.

Men ingenting rör om som mina texter om jämställdhet. Orden om kvinnor och män drar kommentarer och känslosvall. De visar mig vad vi alla bottnar i, egentligen.

Jakten på någon att kalla vår egen.

Och den fruktansvärda känslan i att stå där, ensam kvar.

Utan att fatta varför.

Ruby Tuesday

En av de svåra sakerna med att arbeta i radio är att man, till skillnad från i bloggens värld, måste hålla tand för tunga. Att uttala sig med skärpa kan få ödesdigra konsekvenser, och jag måste nu alltså lära mig att ta denna gyllene medelväg jag hört talas om i så många år, men själv aldrig vandrat.

Att tala om religion och politik går bort, oavsett hur frustrerad det gör mig. Svordomar likaså, vilket väl får anses vara av godo för min personliga utveckling?

Jag har nog aldrig riktigt förstått hur mycket frihet bloggen ger mig, hur härligt det är att kunna måla med bred pensel, att yvigt skriva det hjärtat känner… I den riktiga världen måste man nämligen ta hänsyn till så många olika intressen, visar det sig, och jag inser att jag innerst inne är en trulig tonåring som mår bra av att få stångas med en olikartad verklighet.

Jag gick i mindfullnessträning imorse, för andra gången hos en PT. Jag skräms av hur mycket jag behöver det där, hur svårt det är för mig att sitta i tystnad och introspektion. Jag är så mycket, så intensiv, att mindfullness är en utmaning bortom det mesta jag varit med om. Att delta i något som inte bygger på prestation, något som inte är en tävling, det vet jag uppenbarligen inte hur man gör.

Men jag övar. Lite i taget, bit för bit.

Jag grämer mig över att inte vara i DC under midtermsvalen, det är en nästan fysisk längtan jag känner. Tålamod är verkligen inte min grej, för hur väl jag än förstår att allting kommer i sinom tid så vill jag ändå ha det jag vill ha genast.

Logiskt eller inte.