Dagdrömmar & Diskbänksfeminism

Jag läste någonstans att Maria Svelands debattinlägg om feminism och högervindar blivit delat mer än 10 000 gånger i sociala medier. Pär Ströms svar nästan lika många. Och det förvånar föga.

Vi gillar extremerna, inte sant?

Vi som mediekonsumenter går igång på brösttoner och absoluta termer.

Men för jämställdheten gör de precis ingenting.

Jag är personligen trött på det där.

Så innerligt trött på att extrema åsikter kidnappat min dröm om ett jämställt samhälle.

Utmattad över att ett fåtal gör karriär på sitt tyckande, de tjänar pengar på att skapa klyftor mellan två grupper som egentligen inget annat vill än att förstå varandra.

Med denna kvinnodag, 2012, vill jag se slutet på positionering inom svensk jämställdhetsdebatt.

För det handlar inte om varken Pär Ström eller Maria Sveland, eller hur?

Inte heller om Hen-beteckningar eller kommentarsfältet på Genusnytt.

Nej det handlar om helt vanliga människor som försöker leva sina helt vanliga liv.

Kvinnor som män.

Men debatten handlar inte om det idag.

Dagens debattklimat präglas av två extremer som gör allt de kan för att belysa skillnader snarare än likheter, och det är dags att vi frågor oss själva varför. Dags att ifrågasätta vem som egentligen tjänar på att slå in kilar mellan könen.

Det är inte den ensamstående mamman som behöver nattis för att få ekonomin att gå ihop.

Eller pappan som kämpar för att bli rättvist behandlad i en vårdnadstvist.

Och det är definitivt inte alla de par som årligen går isär efter år av ojämlikhet och diskbänksgräl.

För jämlikhet skapas nämligen inte på kultursidorna.

Inte heller i en tv-soffa nära dig.

Jämlikhet måste börja med dig och mig.

Den vanliga människans villkor.

Lika lön för lika arbete.

En rättvis könsfördelning inom socialtjänst och familjerätt.

Frihet från våld och förtryck.

Trygghet i sitt eget hem.

Rätten till sin egen kropp.

Inte undra på att feminismen numer förknippas med extremister och konflikt eller att ett ljusskyggt antifeministiskt nätverk växt sig stark i debattens skugga. Den jämställdhetsrörelse som skulle leda till harmoni mellan könen har istället resulterat i en sällan skådad polarisering.

Vi har ingen jämställdhetsrörelse.

Vi har kvinnorörelsen.

Och mansrörelsen.

Och de etablerade debattörerna har allt att vinna på att dessa två aldrig skall mötas.

Men detta är inte verkligheten.

Dessa extremer är inte representativa för vårt samhälle.

Det jag ser varje dag i mitt arbete som skribent är nämligen något helt annat.

Jag ser män och kvinnor som vill förstå varandra. Människor från hela landet som bara vill hitta ett sätt att lösa sin vardag, hålla ihop sina relationer och få känna sig bekräftade och värdefulla i sina dagliga liv. Män som inte känner igen sig i schablonbilden de serverats i media, kvinnor som gått in i väggen efter decennier av ojämlik arbetsfördelning i hemmet och unga kvinnor och män som mår ohyggligt dålig i ett samhälle där de känner sig marginaliserade och förvirrade.

Så låt oss nu lyfta blicken ifrån en incestuös och överdriven mediedebatt, låt oss fokusera på Svensson istället för Sveland och Ström. Så i morgonsofforna den 8e mars vill jag se helt okända småbarnsfamiljer, ensamstående fäder och vanliga knegare som vill få sin vardag att funka. Prata med dem om jämställdhet, de vars liv ligger långt ifrån kulturelitens slutna krets och som kan lära oss alla något om vad som egentligen krävs för att nå jämställdhet i praktiken, snarare än i teorin.

Jämställdhet skapar vi tillsammans. Genom politiska beslut och samarbete, med öppna famnar snarare än knutna nävar. Från hegemoni till harmoni genom ett samtal där ingen slåss för att vinna utan alla lyssnar för att förstå.

I kriget mellan feminism och antifeminism så är vi alla förlorare.

På jämställdheten vinner varenda en.

About these ads