Självförtroende är en underlig sak.
Lika upplyftande och magisk som världen kan te sig när man har det.
Lika mörk och sorgsen kan den vara när det försvinner.
I regel avstår jag från att blogga när jag stöter på motgång.
Kanske beror det på att jag vill gömma mig ifrån världen.
Eller så skäms jag för skavankerna, helt enkelt.
Men så slog det mig här på morgonen att jag är skyldig ett visst mått av transparens
om inte
så bidrar jag ju till den perfektionshets jag så innerligt avskyr.
Jag har läst på universitetet i snart 4 år.
Har en examen
och två halva
och jag vet inte ens vad det betyder.
Kanske trodde jag
innerst inne
att högskolepoäng och fina titlar skulle ge mig ett jobb
drömjobbet tillochmed
men efter två månaders sökande tappade jag självförtroendet.
Jag vet
det låter inte mycket.
Och jag vet att många håller på mycket längre än så.
Men efter 34 ansökningar
4 intervjuer
och så mycket fruktlöst hopp
så har tanken på misslyckande krupit igenom mitt försvar.
Jag har alltid likställt prestation med värde.
Du är värdefull som människa om du presterar väl.
Annars betyder du ingenting.
Jag är uppväxt med det
och har odlat den myten hela mitt liv.
När jag startade den här bloggen hade jag ett tydligt mål
den skulle ge mig ett jobb jag älskade
leda till en karriär
och bära frukt om jag bara jobbade hårt nog.
Men nu sitter jag under ett träd som stannat mitt i vårens knoppning
och jag kommer ingenstans.
Jag har slutat tro att jag kan
för att diskrepansen mellan självförtroende och självkänsla är så stor
för att jag aldrig är mer än min senaste seger.
Det är svårt att slå hål på barndomens myter
att bryta mönster man upprepat tills de blivit sanning.
Det spelar ingen roll hur många böcker jag läser
eller hur många kronor jag lägger på terapi
i mina ögon förblir jag en förlorare tills mitt CV säger att jag duger
tills jag blir någon i andras ögon.
Sorgligt.
Eftersom jag med det säger att jag inte någonsin blir det i mina egna.
Det är svårt för mig att formulera orden som beskriver den här känslan.
Jag vill inte framstå som svag
eller lågpresterande.
Jag vill bli sedd som den som klarar allt
den som tar över världen med en axelryckning och ett leende.
Men så vet jag också hur mycket det betytt för mig att läsa om andras svaga sidor
om deras kriser och svarta hål.
Jag har känt mig mindre ensam
och vågat visa lite mer av vem jag är.
Jag är så rädd att jag aldrig får ett jobb jag tycker om.
Så rädd att allt varit för intet.
Att jag gör bort mig som ens försöker.
Att jag överskattat min förmåga och borde lämnat den här festen för länge sedan.
Kanske är jag den som ingen ens märker gå.
Står där i dörren och ropar; jag går nu!
Men ingen vänder sig om.
Ingen stannar i dansen.
Inlagd av Malin S januari 27, 2012 kl. 11:53 f m
Nu kænner jag att jag bara måste kommentera, trots att jag egentligen inte vet riktigt vad jag skall skriva..
Men først av allt (och viktigast också): Du ær ju helt grym! Jag som sitter hær i andra sidan och læser dina reflektioner och texter har flera gånger tænkt att du har det hela: utbildning, intelligens, good looks, fina barn, mod osv.. Jag ønskar ibland att jag kunde/orkade var lika pålæst och engagerad som du ær.
Men å andra sidan, vad hjælper det att jag skriver det nær du sjælv inte kan kænna så..? Och det dær ær ju ett stort problem som jag kænner så væl igen. Och vet du vad, jag tror att oavsett vad det står på cv:t så finns den kænslan dær hela tiden. Den kommer inte førsvinna med det perfekta jobbet (eller det perfekta utseendet, eller den perfekta lønen etc). Nej, den dær kænslan måste bort på något annat sætt æn via prestationer. Jag funderar mycket på hur man skall løsa det. Før tillfællet førsøker jag att fokusera på att inte jæmføra mig med någon eller något. Det går sådær, kan jag tillægga. Det ær svårt att komma undan nær att prestera ær det enda man har lært sig!
Men angående det dær drømjobbet.. Det kommer, det gør det! Det handlar bara om att inte inte någonsin ge sig. Jag hade en sjuk nedtur eftermin disputation, då jag hamnade på en tjænst i Tyskland dær jag kort sagt blev blåst på både projekt och løn och trodde att jag inte skulle kunna komma tillbaka alls till den karriærsriktning jag så længe hade kæmpat før. Men før att gøra en lång historia kort, via ett antal omvægar sitter jag med drømprojektet idag. Har precis fått fullfinansiering via ett av de mer prestigefulla stipendier som finns och aldrig hade jag vågat tro att man skulle hamna hær. Oddsen var ju inte direkt i min favør, om man sæger så.. Nu skall jag bara bevisa att jag klarar av att genomføra det hela också, men det føredrar jag att inte tænka før mycket på just nu
Så det jag vill sæga ær væl bara att møjligheten kommer.. Ær man enveten nog så dyker den upp. Det ær jag fullt øvertygad om!
Det blev nog lite væl klæmkæckt det hær, men jag kænde bara så væl igen mig i det du skriver..
Inlagd av truthandfiction februari 8, 2012 kl. 5:02 e m
Malin S: Tack för din historia, och grattis! Jag gillar att det är klämkäckt, för det behöver man ibland. Jag driver på, och tar till mig dina ord
Inlagd av Malin B januari 27, 2012 kl. 3:54 e m
Hej Annika. Du är bra, påläst, duktig, stark, snygg, kompetent, kunnig, och 100 andra saker som hjälper till att få ett kul jobb. Jag är helt säker på att du kommer att få chansen att göra det du vill inom en överskådlig tid. Kanske får du skicka 34 ansökningar till och kanske blir det inte drömjobbet direkt. Men jag känner mig övertygad om att det kommer till just dig. Önskar dig fortsatt ork och en gnutta tur, kramar
Inlagd av truthandfiction februari 8, 2012 kl. 5:03 e m
Malin B: Tusen tack för peppen, jag behövde det nu!
Inlagd av Irene januari 27, 2012 kl. 6:46 e m
Jag läser det Malin S skriver och tänker att man kanske inte ska vara så rädd för omvägarna. Jag har också massor av omvägar i mitt professionella och privata liv och idag har jag ett otroligt spännande jobb. När jag var nyexad så trodde jag nog att det jobb jag har idag, det skulle jag nog ha för sådär 10 år sedan. Men så kom livet, barnen och kriserna emellan och efter det så tvingades jag bygga min självkänsla och min profession stegvis. (Jag var 37 år, med en examen från Handelshögskolan och en från Lärarhögskolan. Fina referenser. Två förskolebarn och nyseparerad. Samt en sjukskrivning i bagaget. Det enda jobb jag till slut fick var ett mammavik via kontakter, med nästan halverad lön.) Jag skrotade ambitionen och tänkte att jag måste hitta ett liv som f-u-n-k-a-r inifrån och ut. Jag tog omvägar där jag visade för mig själv att jag förmådde, där jag bråkade med mitt inre och överbevisade min dåliga självkänsla. Där jag steg för steg byggde en solid inre självbild som inte var beroende av varje dags prestation för att kunna sova på natten.
Är det sämre för det idag, även om det tog mig tio år extra att ta mig hit? Nej, inte ett dugg. Och längs vägen har jag två kids som är relativt trygga i sig själva, för den ledstjärna jag vägrade kompromissa med var närvaron till barnen. Den här resan har gett mig otroligt mycket, jag har fått redskap för att hantera omvärlden bättre. Och idag börjar jag förstå vad min potential egentligen handlar om. Som 46-åring tror jag att det mesta av mitt professionella lärande fortfarande ligger framför mig.
Så kanske handlar det om att kanske inte försöka klara *allt* på en gång? Du har just flyttat, du bor själv med två barn, det är mycket som ska falla på plats… Att då orka med drömjobbet kan nog vara övermäktigt… Så kanske är nästa jobb mest en del i en långsiktig strategi? Där du bygger dina kompetenser stegvis (både självkänslan och de professionella kompetenserna) för att nå det där drömjobbet?
Jo, och så tänker jag på en annan sak: Säljare brukar ibland prata om: “100 snack, 10 knack, 1 tack”. Alltså, 100 ansökningar, 10 intervjuer, 1 jobb!
Eller, som en före detta chef sa: “Man får ett nej tills man får ett ja”.
Hang in there!
Inlagd av truthandfiction februari 8, 2012 kl. 5:04 e m
Irene: Tack, jag känner mig lugnad av dina ord, och jag inser (ännu en gång) att tiden och närheten med barnen betyder mer än någonting annat. Ibland behöver man ord som dina för att få lite perspektiv, och kanske bli lite mindre stressad.. Kram!
Inlagd av Siri Wikander januari 30, 2012 kl. 7:34 f m
Mer än 1 intervju på 10 ansökningar är riktigt bra “hitrate”. Det kan du vara nöjd med. Din ansökan fungerar!
Bra att veta är att endast 10% får jobb via platsannons. Resterande får jobb via nätverk, blogg, twitter, extrajobb som bli fast anställning, praktikplats som blir fast osv… Har du provat hashtaggen #nyttjobb?