Döden.
Sjukhus.
Att flytta.
Så ser min rädslelista ut.
Eller ja, de första tre posterna iallafall.
Snart skall jag konfronteras med bronsplatsen.
Flytten.
Och jag ryser vid tanken.
Kanske är det för att jag är så otroligt sentimental.
Att lämna en plats för en annan.
Packa sak efter sak i bubbelplast.
Försöka återskapa ett hem.
På jakt efter något.
Det gör mig gråtmild.
Allting har inte varit bra här.
Inte på långa vägar.
Har upplevt sorg.
Sjukdom.
Uppbrott.
Men just nu ser jag bara det fina.
Hur otroligt trygg min son är på sin förskola.
Hur de behandlat oss som en i familjen.
Fått oss att känna att det alltid är okej att stanna en stund
för goda råd, eller bara lite medmänsklighet.
Hur jag sprungit på ensliga vägar.
Bara fåren, hästarna och himlen ovanför.
Skönheten i ett rapsfält
Havängs mäktiga natur.
Jag kommer att sakna detta.
Mina barn växte upp här.
Gick från småttingar till människor och lade sig till med skånska ord.
Jag träffade min hjälte här.
Mötte Bruno K Öijer i Ystad och fick prata med mannen som format min själ
och satt ord på mina känslor. Ord som nu återfinns på min kropp.
Det var stort.
Jag lärde mig att umgås med mig själv här i ensligheten
lärde mig att inte skrämmas tystnaden
att klara mig på egen hand.
Men också fått se hur det är att ha fina grannar som kommer förbi med ett nybakat bröd.
Som flyttar soptunnan och påminner om skottningen när jag glömt.
Jag har fått uppleva avstånden, men också närheten på landet.
Det är ett stort ansvar att flytta med barn.
jag är hela tiden rädd att göra fel.
Att mitt val skall skada dem på något sätt.
Men om sanningen skall fram är jag nog räddast av oss allihop.
Rädd för förändring.
För nya väggar
och en ny värld utanför mitt fönster.
Att inte passa in.
Inte få några vänner.
Som barnet var då.
Som kvinnan är nu.
Så jag räknar med tårar.
Såklart.
Av glädje.
Av rädsla.
Av sorg.
En flytt är ett bevis på livets föränderlighet.
Att tiden passerar och far mig förbi.
Men det är också ett kvitto på att jag vågar.
Vågar välja nya vägar.
Vågar följa min dröm.
På Bolibompa säger de att mod är att vara jätterädd men att göra det ändå.
Jag håller fast vid det just nu.
Så hårt jag bara kan.
