Vi vill så gärna bli sedda.
Vill bara bli valda, allihop.
Det är min slutsats efter mer än två år som bloggare, efter ett oändligt antal inlägg och nästan 1000 läsare varje dag.
För de inlägg som får igång er, och mig, allra mest; ja de handlar om klyftan mellan könen och hur vi tror oss kunna överbrygga den. Om män och kvinnor, om oss och hur vi skall nå fram till varandra.
Och vet ni vad?
Det ger mig hopp.
Det gör mig glad inombords, oavsett hur tokigt jag kan tycka att några av era teorier låter.
För ni vill bli älskade, precis som jag.
Ni vill förstå varför det inte funkar, varför det skär sig och hur ni skall kunna förstå er på den där mystiska varelsen som ni längtar efter att bli älskade av.
Det är ju det som gömmer sig bakom ilska, ideologi och avancerade teorem.
Jag skriver om krig, valrörelser, domstolsbeslut och skandaler. Om fallna hjältar och stående kontroverser.
Men ingenting rör om som mina texter om jämställdhet. Orden om kvinnor och män drar kommentarer och känslosvall. De visar mig vad vi alla bottnar i, egentligen.
Jakten på någon att kalla vår egen.
Och den fruktansvärda känslan i att stå där, ensam kvar.
Utan att fatta varför.
