En liten historia om ett par magiska bröst

Det finns många alternativa sätt att inleda en text som den här, men jag börjar med ett utdrag ur ett mail som dimpte ner i min inkorg sent under lördag kväll:

” Du skriver i din biografi att du skall bli lobbyist och att du vill ta dig till toppen av politiken, men om det ska va möjligt så bör du tänka över hur du framstår. Urringade klänningar, hårt smink och ett utmanande sätt gör att ingen kan ta dig på allvar oavsett hur smart du är. Och att du är smart det ifrågasätter jag inte.”

Mailet avslutas med raderna ”Du säger att du är feminist och politiskt påläst,men du agerar mer för att förstärka fördomarna om kvinnor. Jag menar att det vore synd att kasta bort en karriär för att man väljer att framhäva sin sexualitet i alla lägen snarare än sitt intellekt!”

Ja, kära läsare. Nog för att jag visste att mina bröst var fantastiska, men jag har aldrig anat att de innehar den magiska kraften att de kan omintetgöra fyra års universitetsstudier, oändliga timmars research och en livstid av politisk passion?

Att min sexualitet skulle hota min framtid, att mitt val av läppstift, storleken på mina läppar och djupet på min urringning skulle hindra mig ifrån att nå mina mål det har aldrig föresvävat mig. Kanske var det mitt misstag?

Eller kanske var det brevskrivarens?

Efter att ha läst det här mailet många, många gånger så började jag fundera. Måste jag förändra den jag är och hur jag ser ut för att det jag säger skall höras? Är jag innehavare av landets mest högljudda byst, högljudd nog för att överrösta alla mina noga genomtänkta budskap?

Det är lätt att raljera, det skall jag erkänna. Lätt att skriva ner den här personen, sopa det åt sidan. Men jag tror att en större fråga gömmer sig bakom orden som enligt avsändaren yttrades ”i största välmening”.

Alla människor har en sexualitet, en lust. Jag är inte annorlunda. Jag skriver aldrig om mitt sexliv i detta forum, eller i något annat för den delen, och jag undviker att bli privat. Däremot så är jag synnerligen bekväm i allt det Gud begåvat mig med, jag är stolt och vacker. Som alla kvinnor är, som alla kvinnor bör.

Så vad är det med det här som provocerar?

Vad är det i mitt uttryck som står i min väg, som hindrar mig ifrån att lyckas?

Det skrämmer mig mer än jag skulle vilja, det där bevet. För det får mig att känna att jag kanske måste välja sida. Att man är antingen smart eller sexig. Mamma eller kvinna. Politiker eller människa. Hora eller Madonna.

Det får mig att undra om jag lurat mig själv att tro att vi kommit längre, att jag förvanskat den verklighet jag faktiskt lever i.

Det här brevet hade ingen avsändare, ingen könstillhörighet och inget namn. Kanske spelar det roll, kanske inte.

Jag vet bara att det kan inte vara såhär. Får inte. Jag kan inte leva i ett samhälle där jag måste välja mellan mitt intellekt och min kropp, där jag bara får njuta av ett i taget, bara välja en väg. Och vad säger det om vår tilltro till människor i vår omvärld, att vi tror att de inte kan fokusera på en människas kompetens om hon bär korta klänningar och rött läppstift? Att vi inte kan respektera henne om hon inte uppvisar ett visst mått av skam inför den kropp hon lever och andas i?

I det samhället, kära läsare, har jag inte en chans. I den världen kan jag aldrig lyckas.

För jag vill fortsätta att klä mig för att synas, stoltsera med röda läppar och klackar som aldrig slutar. Jag vill fortsätta att älska den snuskigaste hiphopen och fortsätta att njuta av spelet. Jag vill göra detta samtidigt som jag är en av sveriges bästa politiska bloggare, samtidigt som jag blir tagen på allvar och bygger en karriär som når hela väggen till toppen. Hela vägen fram.

Helt skamlöst.

Så säg att det inte är så.

Säg att min värld får vara större än brevskrivaren vill påskina.

Snälla, säg att vi kommit längre.