Förfining, förfasan och förståelse.

När jag startade den här bloggen så var den en högst intern angelägenhet. En politisk passionerad kommunikationsstudent och småbarnsmamma som försökte bota sin enträgna ensamhet genom att sätta ord på frustra, tankar och åsikter. Inte mer. Inte mindre.

Därför vågade jag blanda personligt och politiskt, högt och lågt, truth and fiction. Det fanns inga gränser då, jag gick ifrån ungdomsminnen till valupptakter till män jag vill tälta med via reklamanalyser.

Det var vilda västern.

Nu, en jävla massa besökare senare så fick Iréne mig att förstå att den där gränsen kanske måste finnas, med storlek kommer ansvar och med analyser krävs viss follow-through.

Kanske kommer det en punkt när man måste välja, då jag inte längre kan använda vad som blir ett allt större forum för att uttrycka lusta eller privata tankar.

Sedan vill jag även adressera det där glastaket, och den möjliga brist på ödmjukhet jag visat genom mina inlägg. Jag är som sagt 30 år, jag har inte ännu den makt jag trånar efter, jag är långt ner på den stege jag klättrar på.

Men jag har en protest att komma med, eftersom ödmjukhet aldrig riktigt varit min starkaste sida.

Mitt sätt att prata, skriva och tänka om män är ingen hämndaktion. Jag ger inte tit for tat för sakens skull, och jag tycker inte att jag blandar ihop attraktion med jämställdhet. Däremot anser jag att den frihet med vilken jag uttrycker min sexualitet, mina åsikter och mina känslor är ett tecken på jämställdhet. Jag känner mig inte förminskad av en mans omdöme, eller en kvinnas, för att jag inte ser den mänskliga sexualiteten som tabubelagd eller människokroppen som hotfull. Jag tar för mig utan begränsningar, vare sig det handlar om genus eller andra osynliga barriärer, för att jag är en fri människa i kropp och själ.

Iréne har rätt i att jag aldrig kan veta hur mottagaren reagerar, och det tar jag till mig. Jag har ett ansvar som jag varit naivt omedveten om, men jag vet ännu inte hur jag skriver ansvarsfullt utan att tappa vad jag är, vem jag är.

Den här bloggen är learning by doing, och jag vill inte släppa taget om varken min gränslöshet, min skärpa eller den lilla gnutta vulgaritet som gör mig precis den jag vill vara.

Kanske kommer jag aldrig högst upp på stegen med den här metoden, kanske blir jag inte en av dem i ledningsgruppen med mina flytande gränser, min flörtighet eller min förkärlek för att blanda Yeats med könsord.

Men oj vad roligt det skall bli att ta reda på det.

Och diskussionen fortsätter.