Jag är ingen gladlynt person.
Ingen peppig pia som citerar Mia Törnblom och ser solen bakom varje moln.
Nej, ändå sedan barnsben har jag snarare anat regn på varje solig dag och sett katastrofer bakom varje mirakel.
Så det bör inte överraska någon att jag brukade roa mig med att planera min egen begravning redan som tioåring, jag ville ha gråterskor och svarta slöjor och all dramatik den fysiska världen kunde uppbåda.
Ett överdådigt drama, precis som mitt liv.
En vacker sommardag för snart tio år sedan fann jag den perfekta låten. Ett litet konstverk av svärta, en sårig skärva om gör ont.
Av mannen som alltid verkar kunna sätta ord på mina känslor.
Inlagd av Kimberly juni 29, 2011 kl. 6:23 e m
Mycket fin!