Egentligen hör en hel skiva till det här inlägget. En skiva som definierade mina tonår, som satte ord på all min ilska, och som fortfarande gör mig hel igen när jag trillar isär för en stund.
Jag brukade gå klädd i babydollklänningar, med rakat huvud och sönderrivna nätstrumpor, koalamålad och oupphörligt arg. Jag trodde att jag skulle dö ung, i en romantisk nedåtgående spiral som alla mina hjältar. Trodde att ingen hade känt det jag kände, att ingen annan anade det jag såg.
Nu är jag här, 30 år och underligt lycklig. Välanpassad, tillochmed.
Go figure…
