Kan inte riktigt släppa diskussionen om penisar, kroppar och objektifiering.
Det är nämligen en fråga som dröjer sig kvar, kanske är det nyckelfrågan i alltihop, iallafall för mig.
Jag har grubblat, vridit och vänt på det, och landat i en tanke som jag kräver svar, en fråga som behöver redas ut.
Hur åstadkommer vi en feminism där jag tillåts att spela spelet? Hur kan jag jobba för jämställdhet utan att förlora sexet, passionen och den ack så kittlande leken mellan könen?
Jag objektifierar. Det tillstår jag, villigt. Jag talar om män och deras kroppar, bedömer dem och fascineras av dem på många olika plan.
Samtidigt blir jag själv bedömd. Och jag är med på den dealen. Jag spelar med, njuter av uppmärksamheten och anstränger mig (nästan) dagligen för att attrahera och attraheras.
Det är en del av livet jag njuter av.
Men jag är aldrig ett offer.
Jag känner mig inte objektifierad, känner aldrig att någon annan äger min sexualitet eller rätten till min kropp.
Det händer att män försöker. Genom nedlåtande kommentarer, sexuella inviter eller direkta skällsord.
Men deras försök till maktspel påverkar inte min syn på mig själv. De kan aldrig ta det jag inte är villig att ge bort.
Jag vill inte avstå från den lek jag leker med det motsatta könet i jämställdhetens namn, men jag är trots det en övertygad feminist. Jag tror att vi, i en jämställd värld, kan spela med de könsroller och stereotyper som gör livet spännande, utan att ägas eller definieras av dem.
Och om målet är att inte generalisera ett kön, borde inte då kränkningen ligga i betraktarens ögon, och inte definieras utifrån konsensus?
Jag har skrivit spaltmeter om de stereotypt manliga männen. Om de kostymklädda alfahannarna, männen med makt och en extrovert sexualitet. Jag har beundrat dem och lustat som en chauvinist, men nu när jag tvingats reflektera över det så har jag ändå väldigt svårt att skämmas.
För jag tror att feminsimen, och medvetenheten som den föder, ger oss friheten att vara såväl sexuella som intellektuella varelser. Jämställdheten kostar oss inte mellanmänsklig kontakt, den förhöjer den.
Om jag inte var feminist, om jag inte förstod strukturerna, då vore det osympatiskt att spela med dem. Men jag anser att min medvetenhet och min frigjordhet tillåter mig att röra mig i det breda spektrat mellan femtiotalsvamp och suffragett. Jag kan inte acceptera att framsteg innebär att jag får vara mindre fri, att jag får mindre spelrum och mindre utrymme att uttrycka min sexualitet.
Och med det sagt, så återstår bara en fråga;
Kränker jag männen med mitt beteende?
Om jag gör det, om jag förnedrar eller förminskar dem- ja då och bara då är det förändringsvärdigt.
Inlagd av Siri Wikander juni 25, 2011 kl. 11:16 f m
Bra utvecklat och problematiserat! Känner igen mig!
Inlagd av truthandfiction juni 26, 2011 kl. 10:14 f m
Siri: och vad tror du svaret är?
Inlagd av Conrad Larsson juni 26, 2011 kl. 12:58 e m
Ordet feminism har idag samma fräschör som när Lars Ohly talar om socialism.
Det är elitkvinnor som kräver förtur till styrelserummen och ett lämmeltåg av
genuspiloter, genusstrateger, jämställdhetsutvecklare, jämställdhetsambassadörer förändringsagenter, mångfaldskonsulter, genuscoacher, attitydambassadörer och processledare som äskar försörjning för att kunna lägga livet till rätta för oss andra.
Varför ägna tid åt denna unkna feminism istället för att kräva likhet för alla och att
ingen diskrimineras?
Inlagd av Irene juni 26, 2011 kl. 8:33 e m
Hej,
Jag tycker du blandar ihop flera olika saker. Men behöver fundera på hur jag ska formulera ett svar som belyser detta. Ber att få återkomma.
Inlagd av Maria juni 27, 2011 kl. 5:16 f m
Känns mest som du försöker skylla bort ditt eget lite unkna agerande. Om en verkligen är feminist ska en inte uppmuntra till objektifiering. Att beundra och sukta efter alfa-hannar känns inte så fräscht om en säger så. De känns faktiskt riktigt könsrollsstereotypt. Om en vill vara en medveten och jämställd medmänniska så bör en väl bedöma alla andra som en möter utefter deras egen person, inte efter en massa stereotyper och utseende.
Inlagd av Bella juni 27, 2011 kl. 9:33 f m
Tycker inte att det är främst män som objektifierar kvinnor. Det är snarare kvinnor som objektifierar kvinnor. Kvinnor bedömer varandra efter utseendet betydligt mer än vad männen gör. Det är kvinnor själva som konsumerar modemagasine, modekläder, smink och skönhetsoperationer. Inte för att män önskar eller vill det, utan för att jämföra sig och konkurrera med andra kvinnor.
När sedan unga kvinnor har börjat sätta så stor vikt vid utseendet på sig själva och andra kvinnor så har du nu också börjat göra det även på männen. Det är ingen framgång för feminismen och jämställdheten. Tvärtom så är det mot just den frigörelse som feminismen har jobbat för under alla år. Dagens feminism har tyvärr i allt högre grad kommit att bli kontraproduktiv. Inte underligt att allt fler reagerar allt mer negativt idag på feminismen, vilket är himla synd.
Inlagd av Irene juni 27, 2011 kl. 8:29 e m
Det är något i din argumentation som gör mig förvirrad… Jag tror det har att göra med att jag tycker att du blandar ihop attraktion med jämställdhet.
En sak är vad du blir attraherad av. Du är en heterosexuell ung kvinna (uppenbarligen) som blir attraherad av en viss mansbild. Jag har inga synpunkter på detta, inte alls. Vi väljer att exponera oss för attraktion på olika sätt, du gillar att puffa upp fjädrarna och visa upp dig. Det gör dig varken till en bättre eller sämre människa, du är den du är. Vissa attraheras av män, andra kvinnor. En del vill ha långa och smala män, andra vill ha flintisar. En del tänker på underkläder, andra vill ha det naket och avklätt. Det spelar egentligen inte så stor roll (såvida man inte skadar osv… ) Och här känner jag igen mig. Jag gillar också att göra mig fin, kan lägga ganska mycket omsorg på make-up och klädval en vanlig tisdag. Jag tycker om när män håller upp dörrar för mig, jag tycker om att bli uppmärksammad för att jag är kvinna. Och jag njuter av när en man jag tycker är attraktiv också tycker detsamma om mig. På jobbet och privat.
Men det jag tror att jag har svårt för är att du hela tiden blandar in detta i ditt genusprat. Du för in sexualiteten i ditt jämställdhetsresonemang på ett sätt som gör att jag tycker att du tappar i trovärdighet. När du generaliserar penisars estetik så gör du något med mansbilden som du säger dig själv inte tycka om att män gör om kvinnor. När du suktar om män du vill tälta med använder du samma trick som gör dig upprörd när män generaliserar om kvinnlighet. Såvida du själv inte får välja tillfälle, förstås. För då gillar du den sexuella undertonen du själv använder.
Men argumentet är nog just detta: Du kan inte veta mottagarens känslighet för ämnet. Det handlar inte om att definiera utifrån konsensus, det handlar just om det du skriver: Att kränkningen ligger i betraktarens öga. Och hur kan du veta att män inte blir upprörda kring ditt raljerande och generaliserande om utseendet på deras könsorgan? Vilken man vill bli bedömd utifrån hur mäns penisar *brukar* se ut? Om du läste en manlig ledarskribent som på ledarplats ondgjorde sig över en viss kroppstyp på kvinnor (”Det är så fruktansvärt avtändande med päronformade kvinnor”), hade du tyckt det var OK? För mig är det nog så enkelt som den gyllene regeln: Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Om du tycker det är OK att män i allmänna forum pratar om hur kvinnors bröst bör se ut för att duga, ja, då är väl ditt beteende OK. Om du inte tycker det så tänker jag att du nog bör ändra förhållningssätt.
För det finns också en annan poäng här: Du är en genomtänkt 30-åring. Du har skaffat dig en teoretisk bas kring ditt resonemang som imponerar. Men (?) du är fortfarande ung och lovande. Det *enda* problemet i detta är att du ännu inte har hunnit nosa på maktens innersta och sett det motstånd som finns på riktigt. Du är ännu inte något hot mot den maktstruktur som du ser och diskuterar. Glastaket brukar inträffa mellan 35 och 40 för de flesta kvinnor; när vi på allvar vill vara med och bestämma. När vi tror att vi får det där chefsjobbet basis det resultat vi har uppnått och upptäcker att det vi gjort inte syns lika mycket som det männen på samma nivå gjort, fast vi tycker att de mest har pratat. När männen har ”potential” som ska belönas med stort ansvar och när kvinnor nog behöver ”lite tyngre erfarenhet” innan hon får motsvarande chefsjobb. När våra säljresultat bedöms lägre än våra manliga kollegors, bara för att man tror att han säljer mer än hon. Och när man då sticker en Excelgraf under näsan på chefen och sakligt undrar om han inte har läst månadsrapporterna som tydligt visar att det är hon som säljer mer än han, då är det skönt att vara faktabaserad. Inte *dessutom* behöva stångas mot att vi dessutom har haft synpunkter på huruvida det motsatta könets fysik bör se ut för att vara attraktiv.
Jag kan också fnissa kring vad som är en attraktiv man och inte, men jag gör det med mina goda vänner i små sällskap. Aldrig någonsin i offentliga forum. För jag vill verkligen inte att någon raljerar kring mitt utseende i liknande forum. Jag vill inte att männen i min ledningsgrupp sitter och diskuterar i bastun huruvida jag har en snygg häck eller om mina bröst är välbevarade, för i den ledningsgruppen vill jag vara en av dem. Alltså gör jag inte så tillbaks.
Inlagd av Irene juni 27, 2011 kl. 8:47 e m
En sak till: Jämställdhet handlar ju om att vi inte vill bli generaliserade utifrån hur vi brukar se på kön. Paradoxen när man diskuterar jämställdhet är att just för att vi vill bort ifrån generaliseringen, så måste vi påvisa att generaliseringen finns. Som resonemanget ovan (och jag vet att jag kommer få kommentarer på att jag själv generaliserar).
Men låt oss då hålla generaliseringarna till att påvisa det tokiga i hur vi ser på kön, inte att värdera kön tillbaks.
Inlagd av Inlägg som berör – 28 juni 2011 « Nattens bibliotek juni 28, 2011 kl. 6:05 e m
[...] om vad som är politiskt korrekt att vara attraherad av går vidare hos Truthandfiction. The Dilemma och Nature versus Nuture är två bra inlägg att börja [...]
Inlagd av Förfining, förfasan och förståelse. « Truthandfiction juni 28, 2011 kl. 8:07 e m
[...] en jävla massa besökare senare så fik Iréne mig att förstå att den där gränsen kanske måste finnas, med storlek kommer ansvar och med [...]