Få saker roar mig mer än sårade manliga egon.
När gubbarna blir trumpna, slår ifrån sig med osaklighet och personangrepp och därmed viftar vit flagg helt omedvetet.
Den fantastiska Hanne Kjöller skrev en briljant ledare som avhandlar Nuri Kinos bok ”Den svenske Gudfadern”, där hon kallar verket ett storögt idolporträtt. Det är sakligt och stilistiskt snyggt skrivet, och hon förhåller sig precis så kylig som arbetet kräver.
Nuri Kinos svar däremot, är allt annat än svalt.
I sitt brev till ledarsidan kallar Kino Kjöller för omdömeslös och oseriös, han åberopar sina storslagna meriter (trots att ingen frågat efter dem) och menar att Hanne Kjöller kallat honom kriminell och fått hans stackars mamma att gå i försvar inför främlingar på vårdcentralen.
Kino blir arg, sårad, trumpen och personlig.
I Kjöllers svar viker hon inte ner sig. Hon ber inte om ursäkt och kladdar inte till det med känslor eller fotknölesågande.
Hon äger sin kunskap, sina åsikter och sin utsökta bitchighet.
Och Kino får se sig om efter ett annat offer.
