Jag ställer mig ganska ofta frågande inför debatten om mångkultur, jag kan bli konfunderad över de känslosvall som frågor om religion, slöjor och kulturrelativism väcker.
För det är ju så enkelt, egentligen, och det framgår på ett ypperligt sätt i Johanne Hildebrandts krönika i dagens SvD.
Våra fri- och rättigheter skall inte tas för givna, de skall aldrig kunna ges bort i något bakvänt sätt att vara tillmötesgående. I andra delar av världen slåss man för rätten att inte bära slöja, man dör för friheten att skriva och säga vad man vill, och man flyr till länder som vårt för att kunna leva fritt.
Så vem tjänar vi, egentligen, om vi tummar på dessa friheter? Vad gör vi för gott om viviker ner oss för de krafter som vill ta, snarare än att ge?
Jag önskar så att vi fattade politiska beslut utifrån stolthet, snarare än ängslighet. Jag önskar att våra friheter var vårt nationella varumärke, vårt signum, och att vi lät våra nyanlända svenskar njuta av dem utan att förgås av kappvändande diskrimineringsångest.
När man försöker att vara alla till lags, är man ingen till lags- så mycket vet jag.
Jag vet också att vi med ständigt fokus på religion och kulturidentitet tvingar in våra invandrare i roller där de kanske inte alls vill befinna sig, vi säger till dem att de för alltid är sin härkomst utan hopp om assimilering.
Jag köper inte den idén, accepterar inte att en enskild grupptillhörighet betyder mer än nationell gemenskap.
Allra minst vill jag se att att människor flyr förtryck i sitt hemland för att tvingas in i ett annat när de väl kommit hit, bara för at vi inte vågar vara stolta över de framsteg vi gjort.
Som land, som folk, som människor.
