Det är nu det händer.
Först nu får jag se den Mona Sahlin jag alltid visste fanns där. Den öpnna, mindre ängsliga ledaren. En kvinna som vågar tycka, tänka och nämna namn.
Som jag har längtat!
Men det är för lite, för sent. Det är ingen poäng i att hitta ballarna nu, när man ingenting har kvar att förlora.
Men det är den politiken vi har, och de politikerna vi får.
Politiker som håller sig nära väggen och talar i förtäckta ordalag.
Lovar inget, målar inga storslagna visioner. Politiker som vinner poäng på att ondgöra sig över förnyelse.
Det är sorgligt ändå, att hon väntade så länge med att höja rösten.
Mona Sahlins öde beseglades av en man med storhetsvansinne, en bullrig Bagdad Bob vars snabba åsiktsbyte bara överträffas av glädjen med vilken han framför ohållbara policybeslut.
Men hon blev aldrig förbannad. Hon slogs inte, gav aldrig igen och visade aldrig passionen som krävs för att kräva sin rätt och stå kvar på toppen.
Mona lade sig platt, och blev iochmed det föremål för en coup d’etat vi sent skall glömma.
En kupp som visar oss utan ballar och chutzpah betyder kunskap och meriter ingenting.
