I got no time for the corner boys down in the street making all that noise

Jag minns den som sommaren innan allt gick över styr, den sista sommaren mellan barndomen och vuxenlivet. Den sista sommaren man kunde bara hångla, utan förväntningar, där allting fortfarande var spännande och nytt varje saltsommarnatt.

Det var ovanligt varmt, 25 svettiga grader i skuggan och min småstad stod still. Vi träffades i stadsparken med ett flak öl, en bandare och otaliga små paket cigaretter. Vi låtsades vara vuxna, drog djupa halsbloss och fyllde våra meningar med vuxna ord men vi visste att vi ännu satt med fötterna i barndomen.

Jag älskade en pojke då. Som jag aldrig älskat förut. Jag gick omvägar för att vara nära honom, lyssnade andäktigt när han spelade gitarr. Ibland log han mot mig, och då låtsades jag att han inte log likadant mot de andra flickorna. Han log mot mig, och jag var någon i det ögonblicket.

Jag minns att jag kände det inom mig, att det aldrig mer skulle bli likadant. Att hösten skulle komma, och med den alla vuxenlivets förväntningar om sex och brådmogna känslor.  

Pojken med gitarren skulle krossa mitt hjärta, han skulle ta mer än vad jag var villig att ge och jag skulle bygga den cyniska vägg som verkligheten kräver.

Men allt det låg framför mig. Den där sommaren fick jag fortfarande leva i landet mellan lek och allvar. Så jag besvarade pojkens leende, jag föreställde mig livslång kärlek och infriade förväntningar. Jag lekte med tanken att ingenting någonsin skulle förändras.

Men så kom hösten.