Oavsett vilken din hemlighet är, oavsett vad du bär med dig i din ryggsäck, så är samtalet det enda sättet att stiga ur skammens skugga. Att få spegla sig i andra människor, att få höra att man inte är ensam, ja det kan vara skillnaden mellan liv och död.
Just därför är Patrik Sjöbergs historia livsviktig. Den kan rädda liv, hur dramatiskt det än må låta. Med sin sanning får han andra barn att våga berätta sin egen historia, att våga tala sig ur allt det mörka och nå ett bättre liv, att inte ätas upp av skammen och hemlighetsmakeriet.
Sjöberg visar också oss det alla föräldrar och alla barn redan borde veta, att pedofilen inte är en ful gubbe som lurar bakom ett träd i den mörka skogen, utan oftast en närstående person som har barnet och familjens förtroende. Tränaren. Föräldern. Läraren eller grannen i huset bredvid. Och oavsett hur nära den här personen står dig, oavsett hur beroende du är av honom eller vad han säger eller gör med dig så är det aldrig ditt fel. Det är aldrig försvarbart eller okej. Aldrig. Och det budskapet hjälper Patrik Sjöberg att sprida med sin bok.
Sjöberg är en myt, en machofigur och en mediecirkus. Ofta en symbol för den farlige mannen, för stereotyp manlighet. Kanske är det en del i detta, varför hans vittnesmål kommer att förflytta berg. För han visar att övergreppen inte diskriminerar, de säger ingenting om dig- bara om gärningsmannen.
Den här härvan kommer att växa, och när den gör det är det viktigt att mediesverige tar sitt ansvar. Jag har hört frasen homosexövergrepp nämnas mer än en gång denna morgon, och det är livsfarligt. Det finns absolut inget samband mellan pedofili och homosexualitet, och det faktum att man utsatts för sexuella övergrepp som barn betyder på intet sätt att man som offer är eller kommer att “bli” homosexuell. Hur medierna hanterar denna fråga kan vara avgörande i hur många offer som vågar träda fram, hur många som överlever sina trauman. Vi måste bygga förtroende, inte stigma.
