Ett litet inlägg om att vara människa

För ett par veckor sedan läste jag Elin Grelssons inlägg om ångest, och min spontana reaktion var en av genans och obehag.

Sådär kan man väl inte skriva? Sådär öppen får man väl ändå inte vara?

För jag har alltid avskytt svaghet. Den mänsklighet som jag sett som svaghet, den ärlighet som gör en människa sårbar. Och det var nog därför jag fick en mastodontångestattack när jag i vintras skulle opereras, när jag i sjukhusmiljö förväntades kapitulera inför andra människors kunskap och omdöme.

För jag hade aldrig släppt kontrollen förut, och när min kropp svek mig i det där ögonblicket så skämdes jag som en hund. Jag var ju svag, en ovärdig människa.

Den ångestattacken inledde min 30-årskris, och tack gode Gud för det.

Det jag vet nu, som jag inte visste för ett år sedan det är att alla faller ibland, men att vi inte definieras av våra fall. Det som talar för vår karaktär, det som verkligen beskriver oss, det är hur vi reser oss igen.

Det är lätt att avfärda mänsklighet, att vifta bort den som svaghet- precis som jag alltid gjort. Men med den människosynen blir världen trång, det är något jag lärt mig.

Jag är en människa, och med den lotten kommer hela spektrat av mänskliga känslor. Jag har upplevt såväl djup sorg som himmelsvid lycka, och jag har turen att veta skillnaden. Jag är skadad som alla andra, perfekt som alla andra, och då och då är det någon som stöter mot min ömma akilleshäl. Och då gör det ont i själen. Varken mer eller mindre, och egentligen ganska odramatiskt. Jag är lite ängslig, lite neurotisk, lite lagom normal sådär.

Den största vinsten med min kris var att jag lärde mig att se andra människor. Jag lyssnar på dem nu, och med min erfarenhet kan jag hålla dem i handen när de trillat. Jag kan hjälpa dem upp, utan översittarattityd.

För jag såg mig själv där i krisen, jag såg mitt eget fördömande och kunde äntligen se det för vad det var; en paralyserande rädsla att någon skulle se mig för den jag var.

Jag hoppas att ni också läser Elins fina text, jag önskar att vi tillsammans skall vara öppna om vår egen mänsklighet. Ångest är som huvudvärk, det drabbar oss alla någon gång, och ju mer vi lyckas avdramatisera den desto lättare blir det för de som drabbas.

 Jag läste i DN att ångesten är som en bebis, den växer bara om man pysslar om den, och jag gillar den liknelsen. Skit i hyssjandet och skammen, och skit i dramatiken, för till skillnad från så mycket annat så är det helt ofarligt.

 Lite själsvärk bara.

Varken mer eller mindre.