En dag som alla andra

Det här är vår dag. En alldeles egen. Jag antar att det i almanackstermer gör oss lika viktiga som kanelbullen och Mårten Gås, men långt mindre kommersiellt gångbara. Inga rosa vaginakort säljs, inga tuttbakelser konsumeras. Bara en dag i kalendern, en dag som låter oss veta att vi är marginaliserade.

Jag vill inget hellre än att slippa det där prefixet. Att bara få vara jag, utan den ständiga påminnelse om att allting jag gör är ur ett slags underläge. Jag vill aldrig mer se några tjejband, kvinnor kan-kurser, kvinnodagar eller kvoteringsbeslut.

För jag vill få vara människa först. Inte definieras utifrån mitt kön, inte gå genom världen med de pålagda roller, förväntningar och stereotyper som kvinnorollen påbjuder.

Men det är inte min verklighet. Inte heller er.

I verkligheten är jag alltid kvinna först. När jag ine vågar gå ensam hem efter en utekväll, när jag tjänar 93 öre på varje manlig krona, när min kropp bedöms och granskas som om jag var ett boskapsdjur. När jag söker mig till ett mansdominerat fält så får jag frågan hur jag upplever det, som kvinna. Varje beslut som jag fattar, varje vägval jag gör, blir en reflektion över mitt kön.

Och vägvalen är många, i ett kvinnoliv. Vi väljer alltför ofta mellan A och B, mellan det ena och det andra, för att vi saknar möjligheten att göra både och. Vi är antingen företagsledare eller mammor, sexiga eller frigjorda, medgörliga eller impopulära.

Och det är just det jag är mest avundsjuk på, av alla männens privilegier. Att kunna få allt, att få leva sitt liv i mångfald.Att kunna göra karriär under småbarnsåren, att vara sexig efter 40, att kunna vara kåt utan att dömas ut som vulgär eller slampig, att behålla sin frihet även i tvåsamhet.

Jag skulle byta alla årets helgdagar mot den friheten.