Möten

Det är konstigt vad som kan överraska år 2011, vad som får en modern människa att höja på ögonbrynen i en modern värld. Själv blir jag sällan förvånad, jag har en blaséartad inställning till det mesta i livet, men helgen bjöd på en händelse som fick mig att ompröva den attityden.

Mitt på lördagseftermiddagen ringer telefonen, och jag ser att riktnumret placerar telefonören i min barndoms stad, platsen jag inte besökt på tio år. Jag svarar sällan i telefonen när jag inte känner igen numret, men min nyfikenhet fick mig att lyfta på luren.

Döm om min förvåning när mannen på andra sidan var en gammal vän, en person jag varken sett eller hört av på ett decennium. Han hade bara kommit att tänka på mig, och lyft luren. Inga meddelanden på fejjan, inga opersonliga sms, utan ett riktigt gammaldags telefonsamtal. Baraföratt.

Jag blev så otroligt glad, och riktigt riktigt förvånad. Det händer ju aldrig att någon bara ringer upp, att man sitter i en dryg timme och bara hör hur den andre har det. Och varför gör vi inte det egentligen?

För jag googlar ju gamal polare, smygkollarupp före detta pojkvänner på Facebook och läser bloggar lite förstulet i all hemlighet. Men jag sträcker inte ut en hand, jag hör inte av mig, och sedan sitter jag här och gnäller över att jag är så jävla ensam?

Jag hoppas att fler hör av sig, och att jag vågar göra detsamma, och att jag skippar alla tekniska mellanhänder när jag väl gör det. För det finns en magi i att höra någon annas röst, att få till ett möte människor emellan.