Jag pratade med en underbar väninna i telefonen igår, och ämnet gled in på vår gemensanna livssyn, en slags studie i dystopi om man så vill. Vi anses båda vara ganska svartsynta, negativa även, och detta gör oss ibland obekväma och även oönskade i sociala sammanhang. Vi kom fram till att för många blir verklighetens fasor ett vitt brus, barnprostitution smälter ihop med orättvisa jordreformer och barnsoldater och man blir liksom..avtrubbad. Nyheternas obehag är så massivt att man varken hör eller ser efter ett tag, allt blir samma anonyma massa.
Jag grät igår, som jag ganska ofta gör. Just igår var det en bild av ett utmärglat barn i händerna på en biståndsarbetare som skakade om mig. Jag kände med hela min varelse att ingenting i världen kan vara rätt om barn dör av svält, om de hamnar i anonyma gravar utan en mor eller far som sörjer dem. Jag vill adoptera dem, allihop. Jag vill blir rik och ge dem allt jag har, jag vill rädda barnen från deras öde och när omfattningen av systemfelet slår mig så blir jag så vansinnigt sorgsen.
Och så har det alltid varit, och det fortsätter ju. Jag läser om Kinas uppköp av odlingsmark i Afrika och jag blir helt jävla svinförbannad på det kortsiktiga vinstperspektivet. Jag läser om filibustern av 11.e septemberarbetarnas bidragslag, eller vargjakten, eller… ja ni fattar, eller hur?
Och så undrar jag hur alla andra gör, för att hålla det ifrån sig. Hur vinner glättigheten över allt detta?
Inlagd av Anna februari 1, 2011 kl. 8:19 f m
Och här trillade tårarna när jag läste om egyptierna som bildade en mänsklig kedja för att försvara Egyptiska museet från plundrare… Förvisso mer glädjetårar för en gångs skull.
Inlagd av truthandfiction februari 2, 2011 kl. 9:07 f m
Anna: Ja visst var det underbart!