Nyckeln till Frihet

Min vän Embla har en blogg, en personlig plats där hon är modig nog att dela med sig av sina tankar, strider och upplevelser genom livet. Hennes senaste inlägg handlar om just en strid, en upplevelse av att barndomens sorger och besvikelser hinner ifatt henne när hon samlas med sin familj under julen. Hon ställer frågan om man kanske aldrig blir färdig med de sorger som givit ärr i själen, och om detta har jag faktiskt råd att ge.

Under det senaste året har jag kämpat ett eget slag, ett ställningskrig mot barndomssorger och livsbesvikelser som alla valt att göa sig påminda just i år, året innan jag går in i livets andra akt. Under sex månader låg jag i skyttegraven, överrumplad och livrädd för de minnen och känslor som väckts.

 Men en dag,mitt  i ett mindfullnesspass, så kom tårarna. Jag grät över barnet jag var, flickan jag aldrig blev och kvinnan jag var rädd att aldrig kunna vara. Och då fattade min mindfullness-PT mina händer och sade den förlösande frasen: det gör aldrig lika ont igen.

Det gör aldrig lika ont igen. En enkel mening, men så omskakande ändå. Hon berättade för mig att även hon gjort den här resan, hon tömde sitt livs container, plockade upp all skit och sorterade ut det som gjorde ont och som skavde. Och hon sprang ifrån bilder från förr, undvek obehagliga tankar och läskiga känslor, ville inte möta demonerna. Men så sade någon till henne det hon nu sade till mig; det kan aldrig göra så ont igen, som det gjorde då. Hur mycket du än närmar dig dina minnen och dina mörkaste platser så kan de aldrig skada dig igen på samma sätt. Och för varje tanke och för varje möte så minskar den makt dina minnen har över dig.

Och tänk, vilken frihet, att kunna uttrycka sitt hat så öppet som min vän beskriver i sin blogg. Att öppet strida med sina älskade, och inte tvingas ätas upp av dessa oförätter inifrån. Detta är en familj, på riktigt. För vi har dem ju allihop, sorgerna, men få av oss kan slåss med de närmaste utan att förlora alltihop. Få har modet, och närheten, att blotta sig så naket.

Jag jobbar fortfarande med det där, att möta hela skiten och stirra ner demonerna tills de veknar. Det svåra är att låta det ta tid, att acceptera att detta är en resa i resan, en avkrok på livets väg. Om man inte tömmer sin container, om man inte vågar plocka upp varje rutten tingest och slänga iväg den, då kommer explosionen. Kanske inte idag, kanske inte heller imorgon, men den kommer. Och då är det inte längre på dina villkor.

Jag är mindre glättig nu, och långt mindre uppglossat perfekt, men jag är jag, på riktigt. Jag berättar om min resa, om min kris, för allt och alla. Döljer inget, håller inte tillbaka, och de som stannar vid min sida under detta är mina närmaste för livet.

Det är sorgligt att så mycket sjukdomsförklaras i vårt samhälle, att alla avvikelser från perfektionen kallas defekter. För vad jag märker, mer och mer, är att alla jag talar med har gjort det jag nu gör. Ifrågasatt, inspekterat och omvärderat sina liv någon gång under resan. Och ofta händer det just nu, på väg in i livets andra akt, den mellan 30 och 59. När ungdomens tvärsäkerhet tappat glansen, när barnen man fått visar den egna barndomen i ett helt nytt ljus, när dödligheten blir så tydlig att det nästan blir svårt att andas.

Och om vi möts i allt detta, om vi sträcker ut en hand mot dem som kämpar, och fattar de händer som erbjuds oss, då blir man kanske inte mindre ensam och övergiven. Men mer meningsfullt ensam och övergiven, på något sätt.