På juldagen fyllde min Charlie tre år. Tre hela år, och jag förundras. För tre år sedan, klockan 23:45 lades parkeringspengar i mätaren utanför Östra Sjukhuset och klockan 02:52 var han ute. Ett nytt liv på bara två timmar.
Efter första sonens födelse var jag livrädd, luddiga minnen av smärta, maktlöshet och smärtstillande i massor låg som ett ångesttäcke över mig. Jag ville inte vara fånge i det där, jag visste någonstans att det fanns en annan väg och ett annat sätt, så jag skrev ett brev, med alla önskningar och drömmar jag hade inför detta nya barns ankomst. Brevet var riktat till barnsmorskorna och sammanfattades i en stilla vädjan; hjälp mig igenom detta utan smärtlindring. Ge mig det inte om jag ber, utan hjälp mig istället att lita på min egen styrka.
När jag väl satt där i sängen i ett julpyntat rum på Östra Sjukhuset så infann sig ett märkligt lugn, en visshet om att min kropp inte skulle svika mig, och jag blundande. Blundade och andades, hela tiden med handen i en cirkelrörelse över magen. Jag kände varje händelse, visste precis när det var dags att andas djupare, att ändra läge och visste direkt när den sista striden väntade. Som att kroppen bara gjorde det den skulle, och allt jag gjorde var att andas i takt.
Och jag klarade det. Inte panikslaget eller ångestfyllt, utan med en känsla av kraft, kärlek och nykterhet. Jag var där, verkligen där, och det gjorde hela skillnaden.
Jag satt där med Charlie efteråt, såg honom sova på mitt bröst, och jag visste att jag var tillräcklig. Att jag bar all den styrka, allt det mod och all kärlek min son någonsin skulle behöva. Och det var fantastiskt.
Med risk för att låta flummig så kände jag där och då en koppling till det där diffusa kvinnoskapet jag skrivit så mycket om, som en länk i en kedja av starka, vanliga kvinnor som givit nytt liv med sitt eget. Jag såg barnmorskan i ögonen de där sista minuterna, bad om kraft gång på gång och hon nickade och manade mig fram. Jag gjorde det jag aldrig annars gör. Jag släppte på kontrollen och litade på henne, och i det kände jag ett systerskap.
Den upplevelsen förändrade mig. Inte bara för att jag fick ett perfekt, makalöst friskt liv att älska och vårda, utan också för att jag kände min egen styrka. Jag fick lita på mig själv, och jag höll mina egna löften.
Min bästa vän i världen är gravid nu med sitt första barn, och jag är glad att kunna vara en motvikt till alla olyckskorpar. För visst är det så att kvinnor älskar att berätta sina skräckhistorier, att skrämma upp och skapa olust som om det var en sport. Men jag, jag talar som en nyfrälst. Om kroppens styrka och lyckan i en naturlig förlossning, om skönheten i ett ögonblick som ekar genom alla tidevarv. Där man är ett med alla kvinnor som kom före.
