Kalifatides och Kärleken

En gång i tiden var jag fjorton år. Jag satt på ett tåg till Göteborg, mina lila strumpbyxor i bjärt kontrast mot västtrafikens gulbruna säten, och jag grät mina första tårar för kärleken.

Jag hade gråtit förut, över pojkar som vänt mig ryggen och förälskelser som fallit innan de flög, men för första gången någonsin grät jag över kärleken. Insikten om hur stor, vansinnig och allomfattande den är.

Anledningen var Theodor Kalifatides bok Fallen Ängel, en drömsk saga om två män som älskar samma kvinna, och deras kärlek till varandra som drar dem isär. Orden han skrev var som flytande poesi. Han visade mig en plats som jag ville besöka, en känsla jag ville uppnå och en hunger som mitt fjortonåriga hjärta bara kunde ana vidden av.

Så jag satt där, i min punkigaste klänning, med slätrakat huvud, och jag önskade inget hellre än att någon skulle se den lilla flicka jag faktiskt var. För varje blodröd snörning i mina Martens bad jag en tyst bön om att en dag få slippa vara stark och finna den där ende som skulle tillåta min svaghet. Den som skulle byta mina arga tirader mot vilsam tystnad och ta emot mig, hålla mig och vagga mig till sin.

För det är just det som kärleken var för mig, som den ännu är till denna dag. Att bli sedd och älskad, gränslöst. Att kärleken, liksom tystnaden, skall existera i avsaknaden av allt annat. Att någon känner varje litet vitt mellanrum mellan mina fräknar, och att mitt namn skall darra under alla hans ord och att min tystnad avslutar alla hans meningar.

Kanske hade jag aldrig vetat hur jag ville bli älskad, om det inte var för den där tågresan. Tre timmar satt jag där, med en illrosa penna, strök under och skrev påminnelser i marginalen. För jag visste, att där och då förändrades jag för alltid, och jag skulle inte låta mig själv glömma. Jag ville aldrig tappa den där längtan, aldrig låta mitt vuxenjag nöja sig med mindre än allt. Precis allt.

Det var längesedan nu. Fler år än jag önskar och fler krossade hjärtan än jag vill minnas. Men ingenting har egentligen förändrats.

Boken har jag kvar, den har en svag doft av Lucky Strikes och billig parfym och avskalat nagellack som kilat sig in mellan sidorna. Bladen är kanske gula.  men orden lyser ändå ilsket rosa mot mig.  Som en påminnelse. Som ett löfte. Femton år senare.

Men jag, jag är ännu fjorton år. Ännu en flicka, ännu en röra av fräknar, rött läppstift och stora pretentioner.

Ingenting har egentligen förändrats.