Smältdegelns nya kläder

Mot bättre vetande tittade jag på debatt tidigare i veckan, och det handlade naturligtvis om skotten i Malmö.

Knappt hade debatten börjat förrän någon yttrade orden “Malmö är en trygg och fantastisk plats att leva och bo”, och plötsligt kände jag mig hopplöst trött. Mannen som talade, Per Olsson, representerade Sydsvenskan, och jag undrade genast var han bor. Är det kanske i Hermodsdal? Rosengård? Lindängen eller kanske i Nydala?

Knappast.

Men ändå, eller kanske just därför, talar han om Malmö som en romantisk smältdegel.

Men han var ändå inte tokigast i veckans Debatt, nej det priset tog en upprörd Socialdemokratiosk kommunalpolitiker som påstod att skotten i Malmö sker på grund av försämringar i trygghetssystemen, och att detta går att skylla på Alliansens politik.

Man skjuter inte invandrare för att man får 15% mindre i plånboken varje månad, man blir inte massmördare för att A-kasseavgifterna höjs eller för att barnens glasögon blivit dyrare. Det går inte att dra en röd tråd mellan dessa händelser, och alla försök att göra det är ett skamlöst politiskt spel på lösa grunder.

Integrationen är trasig, så mycket är säkert. Såväl invandrare som svenskar har all rätt att känna sig besvikna på den flathet med vilken frågan hanterats.

Systemet är trasigt, och det föder en ilska och frustration som kan ge en ensam galning idéer om vigilante-rättvisa. Men vi skall inte gå så långt som att påstå att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen direkt skapat dessa vansinnesdåd, man skall inte dra de växlarna- för det är farligare än vi kan förstå.

Skytten i Malmö är en galning, en person som driver en egen agenda som ingen av oss kan förstå. Precis som Lasermannen en gång gjorde, kanske han tar ut sin högst personliga ilska på en grupp som får klä skott för alla de som svikit honom.

Men varför händer det nu, och varför i Malmö? För att politikernas undfallenhet skapat en bottenlös ravin mellan svenskar och invandrare, och genom brinnande förorter och stenkastning har Malmö fått representera den avgrunden.

Det är ett tacksamt klimat för en person som styrs av ilska och hat, för en enskild individs vansinne.

Det gjordes för ett par år sedan en alldeles strålande artikelserie i GöteborgsPosten om somaliernas situation i Göteborg. Somalierna är överrepresenterade som folkgrupp i brottsstatistiken, de kämpar med missbruk av Khat och befinner sig långt utanför arbetsmarknaden.

Artikelserien var ärlig och rak, och snart konstaterades det att i Somalia var dessa män ansvarstagande familjefäder som satte stor ära i arbete, försörjningsplikt och ansvar. Men när de kom till Sverige blev de passiva och deprimerade, de hamnade utanför snabbt.

Åsikterna kom ifrån Somalierna själva, och däri låg lärdomen i artikelserien. Det var inte svenskar som dömde ut systemet, det var invandrarna själva.

Jag vill inte se en enda sönderpriviligerad kulturnisse sitta i TV och vurma för förorten, för ingen jävel skulle bo där om de hade ett annat alternativ. Ingen vill sitta fast med sin familj i ett brinnande ghetto, och det är bara respektlöst att påstå något annat.

Påstå inte heller att Malmö är en smältdegel, ett vinnande projekt, för det är bara inte sant. Svenskar och invandrare bor på olika platser, går i olika skolor och talar bokstavligt talat olika språk. Det ligger en ravin mellan oss.

Jag har inga invandrarvänner. Inga. För var skulle jag träffa dem? Inte i mitt helsvenska bostadsområde som är tryggt och lugnt, och inte heller i den helsvenska friskola där jag väljer att sätta mina barn för att ge dem den bästa utbildning de kan få.

För så segregerat är vårt land. Det finns försvinnande få gemensamma nämnare mellan infödda svenskar och invandrare, och ofta känns det som att vi existerar i två skilda länder. Jag vill mötas, men jag skulle aldrig bosätta mig i en betongförort, eller sätta mina barn i en problemskola, för att påskynda det mötet.

Det är lätt att säga “vi och dem” nu, för att det o praktiken ÄR vi och dem. Vi står inte tillsammans, utan skilda åt av årtionden av usla politiska val. Skotten i Malmö skiner ett fruktansvärt ljus på ett problem som funnits länge. Politiken som förts har gjort invandrare till en grupp att skylla på. Ett problem istället för en tillgång. Jag vill inte ha det så, säkerligen inte heller alla de invandrare som har så oändligt mycket mer att ge.

Skyll inte skotten i Malmö på Sverigedemokraterna, inte heller på dem som röstat på Sverigedemokraterna, skyll istället på den politiska betongkloss som gjort deras existens möjlig.

Grunden för skotten lades inte i valet 2010, nej detta har pyrt i vårt samhälle under decennier.