Landningen

Idag vann jag en delseger.

Jag sprang min första ordentliga löprunda sedan jag började heltidsjobba. Tog ipoden, löpskorna och de fulaste byxorna jag kunde hitta, och jag stampade all min frustration rakt ner i asfalten.

Oskar Linnros sjöng om svunnen kärlek och gamla Marlboro, och för ett litet tag glömde jag att listan är halvtom och att hjärnan är full och jag bytte all min stress mot svett, svett, svett och jämna andetag.

Det är först nu jag förstått kopplingen mellan kropp och själ, trots att jag fått det förklarat för mig så många gånger. Jag tränar min kropp, målmedvetet och glädjefullt, och det lyfter mitt psyke vecka för vecka. Kanske är det känslan av att äntligen vara stark, kanske är det att jag tömmer mitt huvud och hittar mitt fokus för varje spänd muskel och varje löpsteg.

Snart är det ett år sedan jag blev sjuk. Ett år sedan jag föll ihop, tappade allt och började bygga upp mig själv igen steg för steg. Och jag vet nu att den krisen födde mig på nytt. Jag är en bättre människa idag, och en bättre människa imorgon, för att det hände.

Jag vet att jag inte kommer att kunna bocka av allt på den där listan, jag vet att jag har en lång bit kvar på den här resan.

Men jag är en bättre människa nu. Idag. Och imorgon.