I snart två år har jag tjatat om min längtan efter personligheter i den svenska politiken. Stora, färglada människor som tar plats, som gör sig obekväma och väcker debatt.
Ett parti behöver personligheter, för det är personligheterna som vinner val. Personligheterna gör sig på plakat och billboards, deras röster fastnar i minnet.
Svensk politik behöver Thomas Bodström, och inte minst behöver den människor som vågar längta till något större, som vågar kräva utrymme oavsett hur många som rynkar på näsan.
Men det här är Sverige. Och min erfarenhet säger mig att Thomas Bodström var för lyckad, för rik, för hungrig och för mycket ego för svensk politik. Människor ogillar generatorerna, de som driver och som attraherar. Därför gottar så många sig nu i att Bodström tvingas avstå.
För man får ju gud förbjude inte försöka ha allt, inte vara en klättrare i ett system som belönar dem med näsan i marken.
