Under veckan som gått har jag läst och skrivit en del om de krav och förväntningar som begränsar oss kvinnor,krav som funnits så länge jag kan minnas.
Jag pratar med kvinnor som levt det här livet,läser orden av de som gått före, och jag undrar vad i allt det här som egentligen förändrats?
Min upplevelse är att krav ständigt tillkommer,men inga krav lyfts. Vi skall fortfarande vara ljuva,perfekta mödrar,men numer också lyckade familjeförsörjare. Vi skall vara 50-talskvinnor OCH 2000-talskvinnor samtidigt,och jag kan inte låta bli att undra varför vi fortsätter spela med?
Männen börjar inte göra hälften så länge det finns utbrända martyrer som accepterar att ständigt arbeta 150%,så länge fruar,flickvänner och mödrar offrar sin hälsa och lycka för att täcka upp slacken.
Nyamko Sabuni sade i en intervju att hon gjort sig ovän med dagisfröknarna genom att vägra ta ansvar för det som var hennes mans ansvarsområde. “jag är inte hans mamma,utan hans fru” sade hon till dem när fröknarna bad henne påminna mannen om utflykter,vantar och städdagar.
Jag glömmer aldrig den intervjun,för att jag drabbades så av den självklarhet med vilken hon borstade av sig åratal av kvinnoskuld.
Att låta männen falla,att låta dem misslyckas och lyckas på sina egna villkor,det är sannolikt vägen till praktisk jämställdhet.
För hur mycket vi än avskyr skulden och kraven så är vi också ansvariga för dess fortlevnad.
Vi kvinnor behöver lägga ner arbetet i familjen AB och vara varandras
strejkvakter.
Tillsammans kan vi dra en linje i sanden, och med lite tur så kanske våra döttrar slipper bära våra ok.
