Skitår

Det är snart två år sedan jag flyttade hit till byn. Två långa år. Jag har verkligen försökt att se det från den ljusa sidan, försökt att uppskatta tystnaden och lugnet, den rena luften och de gula fälten. Det har jag.

Men jag visste väl redan dagen vi for, och kände det i magen en vecka innan. Jag lämnade mitt Göteborg, mina underbara vänner, min familj och inte minst skolor och dagis som jag litade på. Jag lämnade det salta havet, den levande staden och jag lämnade ett liv jag älskade.

För det här.

Tystnad, tystnad, tystnad.

Jag har inte sett en stad på över ett år, jag bor i en by utan en enda affär eller ens en fungerande busshållplats. Har inget körkort, vilket i praktiken innebär att jag har en sexårings rörelsefrihet och min värld är nog mindre än så, är jag rädd.

Det var snart fyra år sedan jag hade barnvakt några timmar, bortsett från de dygn jag nu spenderade på lasarettet. Mitt liv har kretsat kring mina barn i drygt sju år, och trots att jag älskar dem så intensivt så är jag också otroligt trött och frustrerad.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att spendera en natt på egen hand, få ha ett vuxet samtal eller tillochmed ta ett glas vin till en lugn middag. Det är långt bortom min horisont.

Det har varit ett skitår, och kanske krävdes det ett skitår för att jag skulle se allt så här tydligt. Det var svårt att bli sjuk, jag har aldrig varit riktigt illa däran tidigare. Jag var rädd, rädd för mitt liv och för barnens framtid. Jag insåg där på sjukhuset att jag var riktigt jävla ensam härute. Mina vänner bor inte här, inte heller mina syskon, det stödet  är långt, långt borta.

Jag tror att den upplevelsen skakade mig mer än jag förstod då, kanske infann sig en slags stress att inte kasta bort några dagar eller minuter. Kanske förstod jag först då på riktigt hur mycket jag behöver andra människor omkring mig.

Om mindre än två månader tar jag examen, och jag jag är rädd att inte ha ett jobb att gå till då, att jag blir kvar här när världen fortsätter. Jag har lagt ner min själ i det här, satsat allt på att bli färdig trots att jag är mitt i småbarnsåren- tänk om det inte betalar sig?

Jag önskar att jag hade vänner härute, att jag kunde dela det här med dem, höra om de också känner sig slitna och frustrerade av all tvätt, matlagning, städning och stress? Jag önskar att jag hade ett andningsål där jag kunde hämta kraft, och ett ögonblick av flärd mitt i vardagen.

Varje dag ser jag mina amerikanska nyhetsprogram, tar del av en värld så långt ifrån min egen. Jag läser tidningarna, bloggar om frågorna jag brinner för, men någonstans inom mig gnager oron att det är allt det blir. En dröm. Ett luftslott.

När jag bodde i Göteborg brukade vi åka till Fiskebäck och äta frukost, tidigt, tidigt på morgonen. När solen fortfarande var mild, innan badgästerna hunnit dit, tog jag dagens första dopp i det salta vattnet. Det kändes så tryggt att sitta där efteråt, dricka termoskaffe och mata barnen med jordgubbar, det var den bästa platsen på jorden.

Jag saknar den platsen, och jag saknar att ha en sådan plats. Här finns inget hemtamt, ingen trygg plats att åka till när jorden skakar till. För det är inte mitt hem. Det är inte min plats. Hur mycket jag än försöker.

Diaspora. Så känns det. Jag lever i förskingring, på jakt efter en hemvist. Jag hungrar efter en utmaning, ett syfte bortom hemmet, och jag drömmer förstulna drömmar om en de storverk jag vet finns inom mig.