PMS-Corleone

Jag brukar läsa Anitha Flinks blogg och idag skriver hon roligt om fenomenet vi kallar PMS, och herreminje vad jag känner igen mig.

Min pojkvän brukar kalla mig mens-Corleone, eftersom jag har en tendens att kisa med ögonen och tala hotfullt under min PMS-fas. Jag är Michael och han är Fredo kan man säga, och jag gör med jämna mellanrum klart för honom att han aldrig skall vara illojal eller stöta sig med mig för då väntar bara våld och olycka.

Tyvärr skrämmer jag inte någon, och det resulterar i fniss och ömma blickar ifrån pojkvännen, som i sin tur leder till ökad ilska och frustration.

Never take sides against the family! skriker jag, och pojkvännen skakar bara misstroget på huvudet.

Nästa steg brukar vara att göra feministiska utspel, att anklaga honom för härskarmetoder och kasta lösryckta Simone de Beauvoir-citat omkring mig.

Sluta förminska mig! Biologi har ingenting med saken att göra! Den mest mediokre mannen ser sig som en halvgud jämfört med kvinnor! 

Pojkvännen brukar i regel backa långsamt ur rummet, och jag märker knappt att han går, så upptagen är jag av min egen PMS-tirad. När jag väl inser att jag står ensam och skriker så går jag in i fas tre: annars kallad den stora gråten.

I den här fasen borde jag egentligen undvika allt som kan förvärra gråten (läs: sex and the city-avsnitt, Oprah och serier om barn på sjukhus), men tyvärr blir det oftast tvärtom. Jag frossar i tjejfilm, day time- TV och inte minst mode jag aldrig någonsin kommer att komma i (läs:Elles stilbibel).

Varje fas varar i drygt en dag för mig, och i slutet av den stora gråten brukar jag återgå till min mer normalstörda personlighet. Pojkvännen vågar då komma tillbaka från sina gömmor, han sträcker trevande ut en hand och om jag inte slår bort den så vet han att helvetet är över.

För den här gången.

Fredo och Michael.