Food for comfort, food for thought.

Jag vaknade idag med en längtan efter en croissant. Inte en någon äcklig bakeoff-variant eller stel sevenelevenbulle, nej en frasig och luftig nybakad skönhet med gott om marmelad på. Hallonmarmelad. Nej, jordgubbsmarmelad.

Jag grät lite när jag insåg att mina croissantdagar är över. Kanske låter det nästan sjukt, att gråta över förlorad mat, men om ni kände mig så skulle ni förstå. Jag älskar mat. Inte på något löjligt, mobergskt koketterande sätt. Nej, på det kladdiga, längtansfulla sättet.

Sedan jag blev gallstenssjuk så har jag sett i snitt två matlagningsprogram i veckan, och det är både njutning och plågeri. Allra värst är Nigella, när hon rör i luftig chokladkräm eller gör ett gräddigt potatismos med en halv liter grädde.

Det är först när man inte längre får, som man inser hur mycket fettrik mat man tidigare konsumerat. Bara det faktum att jag kunde tappa tio kilo på fyra veckor säger mer än jag egentligen önskar förstå.

Mat har aldrig tidigare bara varit näring för mig, aldrig ett funktionellt bränsle.

Mat har varit belöning och bestraffning, skuld och lättnad. Mat har aldrig konsumerats försiktigt, aldrig med ett tydligt syfte. Mer baraföratt.

Men nu. Nu får jag äta EN chokladbit om jag är sugen på något sött. Inte en chokladkaka, utan en ruta. Jag lär mig sakta, sakta att njuta av smaken, och inte att frossa i mängden.

Det svåraste av allt är när jag är uttråkad, stressad eller sorgsen. Maten har varit min krycka så länge, något jag använder för att döva och lindra. Men så plötsligt så slets kryckan ifrån mig, och jag är nu tvungen att prata om mina känslor, istället för att äta dem.

(det här var ursprungligen mitt bidrag till Mymlans mat-tema.)