Jag ville aldrig bli privat i den här bloggen. Jag ville hålla distansen, hålla mig till de saker jag kunde betrakta från ett avstånd.
Därför har jag suttit en timme här och funderat på om jag skulle skriva det här inlägget, om det skulle krossa mina föresatser eller kanske, bara kanske, bygga en ny relation till er som läser.
Jag är en kontrollerad person. Det mesta i mitt liv bygger på just kontroll, och kanske är det just därför det senaste dygnet skakat mig så i grunden.
Jag visste att jag var rädd för operationen, jag visste att jag fruktade sjukhus- men jag visste också att jag var en kontrollerad kvinna som genomför vad jag föeratt mig att göra.
Allt det visste jag. Tills i natt.
Jag kräktes, konvulserade, hyperventilerade och svettades. Övertygad om att jag stod inför döden, så säker på att varje andetag var det sista. Det tog aldrig slut. Timme, efter timme, efter timme.
Min fantastiske läkare förklarade för mig att jag hade ångest, att jag inte skulle dö- inte KUNDE dö, men jag trodde honom inte. Jag fick stesolid, vilket enbart gjorde upplevelsen mer dimmig och färgad av kontrollförlust och illamående.
Ångesten lade sig inte. Operationen fick skjutas upp.
Jag skäms just nu, som jag aldrig skämts förut. Jag skäms för att jag fick ångest, för att jag inbillade mig och kanske mest av allt för att jag lät min rädsla ta överhanden.
Jag vågade egentligen inte skriva det här. Jag skämdes för mycket. Jag kan inte acceptera att det här kan hända mig, och att jag är så ohyggligt svag.
Men därför skriver jag det. För att sluta skämmas. Jag kan inte vara ensam om den här upplevelsen, men trots det hör jag ingen berätta om det. Det får mig att känna mig ensam. Ensam, tokig och hopplöst svag.
Kanske möts jag av tystnad nu. Jag får vara beredd på det, det förstår jag.
Snart skall jag försöka igen. Jag behöver operationen, trots att den är långt ifrån akut. Så jag måste besegra det här. Är det någon som vet hur?
Inlagd av Lola mars 3, 2010 kl. 10:06 e m
Jag kom nyss hit via EP, verkar som du också bor i Lund?
Jag tror att du via den här upplevelsen kommer närmare den kontrollen du vill ha. När sånt här händer, ångestanfall eller annat man inte själv kan styra så stärks man i sina grundvalar i de flesta fall. Det har jag själv erfarit det senaste året. Och jag tycker det bara är modigt att skriva om det i sin blogg, det är inte skämmigt att visa sig ”svag”.
Inlagd av truthandfiction mars 4, 2010 kl. 7:27 f m
Tack, jag hoppas också att det går att vända till något positivt, och att det kan få oss att prataprataprata om det.
Inlagd av Förbereda sig för att stå med hjärtat mitt i handen « Nattens bibliotek mars 4, 2010 kl. 6:14 f m
[...] Förbereda sig för att stå med hjärtat mitt i handen Posted in Personlig utveckling by nattensbibliotek on 04 mars 2010 Truthandfiction skulle operera sig igår men operationen fick ställas in eftersom hon fick panikångest. Hon berättar om det och frågar oss läsare vad man hon kan göra för att klara av operationen. [...]
Inlagd av nattensbibliotek mars 4, 2010 kl. 6:16 f m
Hej fina du,
Tack för att du delar med dig! Jag har skrivit ett svar på din fråga på min blogg. Hoppas det kan vara till hjälp!
http://nattensbibliotek.wordpress.com/2010/03/04/forbereda-sig-for-att-sta-med-hjartat-mitt-i-handen/
Inlagd av truthandfiction mars 4, 2010 kl. 7:28 f m
Det är verkligen till hjälp, och jag är fortfarande lite darrig av skräcken som kommer av att vara personlig och ärlig…
Inlagd av nattensbibliotek mars 4, 2010 kl. 11:20 f m
Vi tycker bara om dig ännu mer!
Inlagd av truthandfiction mars 4, 2010 kl. 12:04 e m
Det känns ju helt underbart!
Inlagd av Lisa mars 4, 2010 kl. 6:26 f m
Oj vad jag känner igen det där, inte just din specifika situationen, med operation. Men kontrollförlusten. Hur man tror att man har sig själv ihopsamlad, under kontroll. Så blir det skarpt läge och man blir en liten våt fläck på marken. För mig handlar det tyvärr om att mitt självförtroende och min självkänsla inte riktigt är på samma nivå. Mitt självförtroende är det inget fel på. Folk anser mig nog som en ganska trygg och säker person. Men självkänslan, den där lilla fjärten på insidan, är det inte mycket med. Och i en situation där man är helt utlämnad så är det självkänslan som styr. Jag vet inte, men om du klarar av att prata med din läkare om det (hon/han har ju redan sett din reaktion så nästa gång vet de ju redan. Kanske du kan få ett recept på sobril som är mycket mildare ångestdämpande än stesolid och ta ett par timmar före hemma. Och sen, prata om det, prata om det och prata lite mer om det.
Lycka till nästa gång!
Inlagd av truthandfiction mars 4, 2010 kl. 7:26 f m
Tack, jag skall ta till mig det tipset. Jag ogillade verkligen stesolid, det var så otroligt starkt. Jag tror verkligen på det du skriver om självkänsla och självförtroende.
Inlagd av Blogger mars 4, 2010 kl. 6:34 f m
En sak, du är inte ensam i det du känner, finns fler av oss, väldigt många, skulle nog våga sträcka mig till att nästan alla har varit i den situationen någon gång i sitt liv.
Ja man känner sig liten, ensam, rädd, knäpp och svag, förbannat jävla jobbigt och man är färgad av situationen en bra stund efteråt, det tar ett tag att landa.
Att man inte pratar om det, faller väl in i dom sociala koderna som vi fått med oss genom vår uppväxt.
- Gråt inte
- Var inte ledsen
Bara dessa 2 summerar ju ihop till: (Visa inte känslor), därav prata inte om dom heller. Men det är så, sätts man inför något jobbigt, förlust, sorg eller som i ditt fall sjukhus/operatons motstånd. Då reagerar kroppen på det sättet, den vill fly.
Inget av vad jag säger kan få dig att inte känna så, men jag hoppas att du nu vet att du inte är ensam om det. Vi alla har haft samma/liknande känsla, du är inte ensam.
Starkt gjort av dig att dela med dig utav detta, tror att det kommer att stärka dig med, precis som du gör genom att dela med dig till andra.
Ha det bäst,
/Blogger
Inlagd av truthandfiction mars 4, 2010 kl. 7:24 f m
Tack. Jag blir så otroligt rörd av svaret, och av omsorgen. Det är bara mycket svårare än jag trodde att inte skämmas för att man är mänsklig….
Inlagd av Semma mars 4, 2010 kl. 9:15 f m
Känner att det är dags för lite sann humor i allt det svarta och nakna.
En här på jobbet var skitdålig, ont i huvudet, ont i bihålorna, hostade som en galning. Lägg där till att han har astma så hostattackerna var inte roliga utan han drog i sig en del bricanyl (eller vad den där astmamedicinen nu heter).
Efter ett par dagar utan att bli bättre tar han sig upp till vårdcentralen på det lilla sjukhuset i vår stad och får träffa en mycket stressad stafettläkare. Min kollega är helt darrig, både av sjukdomen men också av astmamedicinen.
Läkaren tittar på honom snabbt och säger: ”Å, du är stressad och deprimerad, se så du skakar”
”Nä, jag har ont, och mår dåligt”
”Ah, här får du en stesolid, då blir du lugn”
”Men det får man väl inte för halsfluss?”
”Äh, ta pillret, då blir du bra”
Min kollega hade inte så mycket att välja på utan tog pillret när doktorn såg på, doktorn rusade ut för att sedan komma tillbaka efter en 20 minuter. Han tittade på min då dreglande stende kollega och sa:
”Se, nu darrar du inte längre, nu är du frisk, då får fler piller att ta med dig hem”
Efter två dreglande dagar på stesolid går min kollega återigen upp till sjukhuset, får träffa en annan läkare som konstaterar bihåleinflammation och halsfluss. Stesoliden byts mot penicillin…
Inlagd av Farsanmittilivet mars 4, 2010 kl. 1:10 e m
Inlagd av Erika mars 4, 2010 kl. 9:28 f m
Min vän som är van att klara jättemycket och alltid har tagit hand om alla (inklusive sina föräldrar) fick panikångestattacker under ett år. Hon läste på om KBT och klarade att få bukt med tankarna.
Ta hand om dig själv, lyssna innåt och försök ta hand om rädslorna innan de växer till panik
När jag ska flyga så tänker jag att för all personal är det bara en dag på jobbet, det hjälper ganska bra, men min flygrädsla är inte av din operationsrädsalas proportioner.
// Erika
Inlagd av truthandfiction mars 4, 2010 kl. 5:02 e m
Jag har förstått att KBT skall vara en bra lösning, och att det tydligen skall gå hyfsat snabbt.
Inlagd av CoachingTiger mars 5, 2010 kl. 8:11 f m
Jag läste ditt inlägg ovan, och tänkte tipsa om KBT, men såg att du redan kände till det, när jag läste kommentarerna. Att du reagerar med ångest inför operationen beror nog just på att du har koll på allt, och du behöver ha det för att må bra. Vid en operation så har man ju inte själv någon kontroll längre, utan man överlämnar ju all kontroll till läkarna. Det fungerar ju inte så bra om man har ett stort kontrollbehov, och då mår man ju dåligt och kan drabbas av ångest.
Precis som andra skrivit så är du långtifrån ensam om detta, och skämmas ska du definitivt inte göra.
Inlagd av truthandfiction mars 5, 2010 kl. 8:59 f m
hur sjutton släpper man på sitt kontrollbehov, när man haft det så länge?
Inlagd av Malin mars 5, 2010 kl. 8:15 f m
Kära du!
Jag läste att du inbillade dig och måste invända. Det skedde en reaktion i din kropp som gav verkliga symptom. Reaktionen skedde inte pga virus utan pga beting, men inte desto mindre verklig. Det hoppfulla är just att du har möjlighet att ändra betinget och må bättre, men att det skedde kunde du inte påverka, det kedde inte för att du inbillade dig. Det var din kropp som lydde ett beting och som gjorde att du hamnade i ett kamp/flykt läge i vad din kropp tolkade som en farlig situation. Din kropp gjorde detta för att den är programmerad att varna dig vid fara. Hoppas att du ska må bättre snart.
Inlagd av truthandfiction mars 5, 2010 kl. 8:57 f m
vilket himla bra svar, tack!
Inlagd av Helårsrapport « Truthandfiction april 23, 2010 kl. 6:57 f m
[...] kan inte springa ifrån själen. Att visa svaghet är inte fult och inte heller förbjudet, oavsett vad jag tidigare trott. När själen skriker [...]