Vem är Ensamma Pappan?(en örfil)

Det är omvälvande att läsa Ensamma Pappan dessa dagar, det växlar mellan skamlös dekadens och bottenlöst självförakt men gemensamt för dessa båda ytterligheter är den självupptagenhet som frambringat dem.

Missförstå mig inte, jag är inte utan empati för mannen bakom bloggen, kanske är det snarare ett fall av en egomaniac som känner igen en annan.

Jag vet av egen erfarenhet att separationer visar oss vilka vi är när vi inte längre kan spegla oss i andra, separationen ger oss kvitto på hur mycket av vår identitet som sitter i yttre bekräftelse. I Ensamma Pappans texter läser jag varje dag om hur han verkar försöka skjuta på det där oundvikliga mötet med sig själv, och hur arbetsamt det verkar vara.

Sprit, namnlös nakenhet och felriktad vrede kan bara ta dig så långt, det är ett sisyfosarbete. Snart nog rullar stenen ner och stannar vid dina fötter, snart nog.

När jag läser Ensamma Pappan ser jag samma mönster som återkommer, om och om igen. Han fattar sina beslut och känner sina känslor baserat på andra människors åsikter och uppfattningar. En kvinna ringer, han blir glad. Någon säger att han borde skriva en bok, han vill skriva en bok. Barnen är där, han är lycklig. Barnen är hos sin mamma, han är olycklig. Ja ni fattar va? Det är som att inga känslor, åsikter  eller planer existerar förrän andra människor bekräftar dem.

Så vem är Ensamma Pappan, egentligen? Vem är han utan kvinnors bekräftelse, utan alkohol och karriären. Vem är han i sin ensamhet, i sin kärna?

Det var just det jag fick göra, lära mig att umgås med mig själv. Lära mig att det aldrig är sunt att behöva barnen mer än de behöver mig, att det aldrig är nyttigt att behöva sin partner. Man kan älska sin partner, njuta av sin partner, bli lycklig av sin partner. Men ingen enda person, inget arbete och ingen yttre bekräftelse kan ge dig det du aldrig haft.

Kanske är det den främsta skillnaden på nu och då, att jag numer agerar snarare än reagerar på min omgivning. Ingen annan människa bär ansvaret för min lycka, det är en börda ingen av dem jag älskar skall behöva bära.

Ensamma Pappan bad om en örfil. Frågan är om han verkligen vill ha en örfil, eller kommentarsfältets tandlösa bekräftelse?

Jag avstår från handfasta tips, då jag anar att de är långt ifrån önskade. Men en örfil, det bjuder jag på.