Oacceptabelt

Jag brukar undvika att bli personlig här på bloggen, men jag gör ett undantag just här och nu.

Jag satt och läste Dagens Nyheter igår morse, som jag alltid gör, och så kommer jag till en artikel om korrelationen mellan klimatarbete och världssvält. I artikeln finns en bild av en fullständigt utmärglad afrikansk pojke, jag kan se hela hans skelett genom huden och i hans ögon finns bara sorg och uppgivenhet.

Gråten bara väller upp i halsen, som ett hastigt illamående tar den tag i mig och vägrar släppa. Jag gråter och kan inte sluta. Pojkvännen rusar till mig och undrar vad som hänt, men det är så svårt att förklara. Jag bara insåg där och då hur oacceptabelt det är. Jag kan inte längre acceptera att barn dör av svält, jag kan inte göra skillnad mellan de barnen och mina egna.

Kanske låter det löjligt för er, kanske undrar ni om jag först nu insett att barn dör av svält? Nej, jag har ju såklart alltid vetat, men det var igår som det blev en känslomässig insikt. Det var då jag drabbades av känslan att 40 000 barn dör varje dag, och den känslan överskuggade allting annat.

Pojken på kortet var två år, och han blir troligtvis aldrig tre. Jag har en tvååring här hemma, han väger 17 kilo och hans största problem i livet är att han inte får leka med min mobiltelefon. Han somnar tryggt varje natt i sin randiga pyjamas och hans varje framsteg hyllas med foton, applåder och pussar. Han har alla möjligheter att bli hundra år gammal, och att kunna se tillbaka på ett liv fyllt av lycka och trygghet.

Insikten om att det finns så många barn som dör utan någon att minnas dem, utan minnesmärken eller gravstenar, den kan inte ignoreras. Vetskapen om att de dör helt i onödan försvinner inte.

Jag har jobbat så hårt för att lyckas, för att bli rik och resa till Bali, köpa lägenhet i Paris och shoppa i Milano. Men tänk om jag kunde resa någon annanstans, förlägga min semester till en plats på jorden där jag kan rädda liv och hålla de barn som inte har någon annan. Skulle jag fortfarande ha i-landsångest? Skulle jag fortfarande låta mitt liv upptas av ytliga neuroser om magfett och dödsskräck?

Kanske är det här resultatet av min trettioårskris, kanske behöver jag göra skillnad. Istället för att skaffa en tuff bil eller gå på undergroundklubbar kan jag kanalisera min frustration i någonting beständigt.

För jag vet det här nu. Inte bara intellektuellt, utan i hjärtat. Jag kan aldrig mer låtsas att jag inte vet, inte efter att ha sett de där bottenlöst sorgsna ögonen.

Jag älskar livets ytligheter, det gör jag verkligen. Jag kommer alltid att vilja ha vackra, skinande saker. Det har varit min drivkraft så länge jag kan minnas. Men jag förstår nu att jag inte kan äga dem utan att också ge någonting tillbaka till dem som saknar allt. Jag kan inte köpa italienska badkar utan att också ge av min tid och mina pengar till de som aldrig haft lyxen att välja. För då ruttnar min själ, det är jag övertygad om.