Det är sällan, men ibland lbland läser jag tänkvärda saker i kvällspressen. Jonas Gardell skriver idag på Expressens kultursidor om vad som skett efter Michael Jacksons död, och hur många säger att vi nu skall bortse ifrån de” bisarra” aspekterna av hans liv för att istället minnas honom som han egentligen var.
Gardell menar att Jackson valde sitt liv, hur overkligt och underligt det än må verka i våra ögon. Han drar paraleller mellan Jacksons eftermäle och det sätt som föräldrar till homosexuella efter deras död vill minnas dem som de egentligen var, innan de hängav sig åt underligheter såsom homosexualitet. Jonas Gardell skriver att det är hånfullt och ignorant att välja en bild den döde som inte alls stämmer med den hon eller han egentligen var, att välja att minnas den person man själv önskade att den döda var.
Jag funderade på detta länge, och fann en sanning i Gardells ord. Det skrämmer mig att tänka att människor kan beröva mig mitt liv efter döden, genom att konservera en osann bild av vem jag är. För jag är inte den kvinna som finns i mina föräldrars medvetande, jag är den kvinna som jag själv skapat. Jag har frigjort mig ifrån min barndom, från alla föreställningar om vem jag är- och jag bygger mitt liv efter eget huvud och eget hjärta.
Jag älskade hur Gardell skrev om Jacksons skönhetsoperationer, och att vi inte skall avskriva dem som misstag. Jackson valde sitt utseende, han skapade sin egen skönhet och kanske tyckte han att han var vacker. Varför ta ifrån honom det efter döden? Varför skall vi bortse ifrån det liv han valde, och minnas honom som det barn hans föräldrar ville göra honom till? Hedra Michael Jackson som han var, precis så underbart bisarrt vacker som han var.
