Om livet ,döden och den gastkramande lyckan.

Jag har tagit ett litet blogguppehåll, därför att livet krävde det. Efter den fruktade födelsedagen, början på detta magiska 28. e år, hamnade jag plötsligt på den där platsen där alla föräldrar för eller senare hamnar. Jag blev rädd, livrädd, för döden och livet och allt därimellan.

Under så många år hade jag ingenting att förlora, men nu har jag allt. Jag vaknar varje morgon och andas in den ljuvliga barndoften, begraver ansiktet i mjuka nackar framför bolibompa och håller små händer i mina. Det är en lycka som konstigt nog nästan förlamar ibland, därför att den överskuggar alla andra känslor man någonsin trott att man haft. Jag vill ingenting annat än att få stanna i den här stunden, jag vill bo i den här bubblan och kapsla in den lycka jag givits.

Men det går ju inte. Jag måste, precis som alla andra, acceptera att det finns saker här i livet som jag inte kan påverka. Jag kommer att bli äldre och dö, det kommer en tid då jag måste lämna mina barn. Jag har svårt att beskriva hur jag känner när den tanken närmar sig mitt medvetande, jag har svårt att sätta ord på min rädsla.

Allt som kan hända barnen, alla faror och katastrofer, jag försöker att hålla de tankarna ifrån mig, Men det går inte alltid, ibland trillar jag ner i det där hålet utan att kunna ta mig upp. Jag kan inte föreställa mig en värld utan dem, inte heller en värld där jag inte får vara vid deras sida.

Så där är mitt problem, att jag inte kan kontrollera världens alla händelser. Att jag inte rår över liv och död. Inga småproblem, det är ett som är säkert. Jag är en välsignad kvinna, det förstår jag. Välsignad därför att jag har en sådan lycka i mitt liv att jag blir livrädd vid tanken på att förlora den. Jag skrattar varje dag, jag får kramar och pussar och lappar som får mitt hjärta att expandera- varje dag.

Att skaffa barn är ett våhalsigt äventyr. Man får allt som livet kan erbjuda, man får all den  kärlek och lycka som världen rymmer- men man får också leva med skräcken över att det kan tas ifrån en. Den skräcken liknar ingenting annat, den skräcken kan hålla dig vaken om nätterna. Men så plötsligt glömmer man det för ett tag, när man somnar kind mot kind mitt i sagoläsningen. När man byggt världens högsta legotorn och lagat skånes godaste pannkakstårta. Då skiner solen in igen, och hotet utifrån drar sig undan.

Där är jag nu, åter i livet. Jag använt mina två bloggfria dagar till att kittla barnamagar tills dess att skrattet gurglat fram och jag har ätit familjefrukost i sängen, jag har spelat UNO i flera timmar och jag har lekt tittut tills nacken stelnat. Det känns bättre nu. Skräcken har dragit in sina klor. Tills nästa gång.