Svar till FarsanmittiLivet

Jag har tänkt på dina ord, och på din erfarenhet av otrohet och förälskelse utanför äktenskapet. Jag vet att jag är definitiv i mina omdömen, och just därför är jag än mer imponerad av att du varken är förbannad eller sur på mig. Jag har varit där jag också, jag har varit en kvinna som hela tiden sett mig om och sökt efter en bättre, starkare kärlek. Just därför känner jag att jag vågar kommentera dina erfarenheter, just därför är jag stundom så hård och skoningslöst dömande.

Jag har alltid älskat förälskelsen, älskat hur det känns att se mig själv genom en annans ögon. Jag klarade ett år, ibland två, men sedan blev jag alltid uttråkad av vardagslivet. Jag vandrade jag också, förälskade mig och kastade mig in i kärleken med huvudet före. Jag var otrogen och elak, jag drev många män ifrån mig med den kyla som uppstår när man redan i tanken valt någon annan.

Sedan blev jag förälder, jag blev någons mamma. Mannen försvann redan under graviditeten och jag stod ensam kvar med allt ansvar och allt det bagage jag gått och burit på under så många år. Mitt barn fick livet att stanna upp, och jag tvingades se mig själv med andra ögon. Jag förstod då att orsaken till mitt vandrande hjärta var att jag inte stod ut med mig själv, så jag höll mig själv sysselsatt. Med förälskelse, och med den ljuvliga jakten på en bättre man. En starkare kärlek.

Jag förstod att kärleken inte alls är någon lek, och att ett brutet löfte är en krossad tillvaro för så många andra än jag. Jag förstod att jag, den dag jag skulle finna kärleken igen, skulle ge den det arbete och den dedikation den förtjänar. Om jag någonsin gifter mig, och det hoppas jag vid Gud att jag gör, så skall jag ge min man det bästa av mig. Jag skall inte svika det förtroende han givit mig med sin kärlek.

Kanske är det inte din otrohet eller ditt vandrande hjärta som gör mig så arg, kanske är jag arg på din fru. På alla kvinnor som stannar och förlåter svek och lögner. Att det finns kvinnor därute som tillåter sig att bli förnedrade och lurade, det är en sanning jag har oerhört svårt att acceptera. För nog är det så att vi kvinnor har lärt männen att de kan trampa på oss, vi har valt bitterhet och finansiell trygghet framför självständighet och stolthet. Med vår tystnad och vår närvaro så säger vi till er att det är okej, att vi tar alla skit ni lägger på oss. Det gör mig arg, så enkelt är det.

Och slutligen, nej- jag känner inte dig. Jag vet ingenting om dig, för att vara ärlig. Men när jag läste om din otrohet, om förälskelser och möten, så blev jag så otroligt provocerad. Om en man vill ligga med en massa olika kvinnor, om han vill dejta och uppleva förälskelsen gång på gång- då måste han vara en man och lämna sin fru. Att ha tryggheten och kärleken hos en familj och samtidigt leka runt med andra- det är bara omoget och elakt. Och det var väl det jag ville ha sagt. Du borde ha lämnat din fru. Du borde ha givit henne en möjlighet att knulla runt, bli förälskad och träffa en man som inte sviker. Du borde ha släppt henne fri. För det är priset man måste betala. DET är att vara en man.

Jag uppskattar verkligen att du svarar mig, och nej- det är verkligen inte personligt. Det är bara en okänd man och en okänd kvinna som pratar om kärlek. No more, no less.