Självförtroende är en underlig sak.
Lika upplyftande och magisk som världen kan te sig när man har det.
Lika mörk och sorgsen kan den vara när det försvinner.
I regel avstår jag från att blogga när jag stöter på motgång.
Kanske beror det på att jag vill gömma mig ifrån världen.
Eller så skäms jag för skavankerna, helt enkelt.
Men så slog det mig här på morgonen att jag är skyldig ett visst mått av transparens
om inte
så bidrar jag ju till den perfektionshets jag så innerligt avskyr.
Jag har läst på universitetet i snart 4 år.
Har en examen
och två halva
och jag vet inte ens vad det betyder.
Kanske trodde jag
innerst inne
att högskolepoäng och fina titlar skulle ge mig ett jobb
drömjobbet tillochmed
men efter två månaders sökande tappade jag självförtroendet.
Jag vet
det låter inte mycket.
Och jag vet att många håller på mycket längre än så.
Men efter 34 ansökningar
4 intervjuer
och så mycket fruktlöst hopp
så har tanken på misslyckande krupit igenom mitt försvar.
Jag har alltid likställt prestation med värde.
Du är värdefull som människa om du presterar väl.
Annars betyder du ingenting.
Jag är uppväxt med det
och har odlat den myten hela mitt liv.
När jag startade den här bloggen hade jag ett tydligt mål
den skulle ge mig ett jobb jag älskade
leda till en karriär
och bära frukt om jag bara jobbade hårt nog.
Men nu sitter jag under ett träd som stannat mitt i vårens knoppning
och jag kommer ingenstans.
Jag har slutat tro att jag kan
för att diskrepansen mellan självförtroende och självkänsla är så stor
för att jag aldrig är mer än min senaste seger.
Det är svårt att slå hål på barndomens myter
att bryta mönster man upprepat tills de blivit sanning.
Det spelar ingen roll hur många böcker jag läser
eller hur många kronor jag lägger på terapi
i mina ögon förblir jag en förlorare tills mitt CV säger att jag duger
tills jag blir någon i andras ögon.
Sorgligt.
Eftersom jag med det säger att jag inte någonsin blir det i mina egna.
Det är svårt för mig att formulera orden som beskriver den här känslan.
Jag vill inte framstå som svag
eller lågpresterande.
Jag vill bli sedd som den som klarar allt
den som tar över världen med en axelryckning och ett leende.
Men så vet jag också hur mycket det betytt för mig att läsa om andras svaga sidor
om deras kriser och svarta hål.
Jag har känt mig mindre ensam
och vågat visa lite mer av vem jag är.
Jag är så rädd att jag aldrig får ett jobb jag tycker om.
Så rädd att allt varit för intet.
Att jag gör bort mig som ens försöker.
Att jag överskattat min förmåga och borde lämnat den här festen för länge sedan.
Kanske är jag den som ingen ens märker gå.
Står där i dörren och ropar; jag går nu!
Men ingen vänder sig om.
Ingen stannar i dansen.
Senaste kommentarer