Igår läste jag i Dagens Nyheter en notis, om än kort, som gjort mig oerhört illa berörd.
Det var Helena Lindblad som skrev om filmen The new Rabbi av filmstudenten Irene Lopez, och citatet ur DN som fick mitt blod att koka lyder som följer:
Och nu vill jag säga mitt.
Anledningen till att David Lazars kontrakt inte förlängdes är en fråga mellan en anställd och dennes arbetsgivare. Jag håller mig för god för att offentligt diskutera vad som bör hållas mellan dem.
Vad jag däremot tänker kommentera är bilden av en strid, den mellan så kallade ”frisinnade” och deras påstådda motsats. Jag tänker adressera den kampanj som cementerat bilden av en bakåtsträvande och HBTQ-fientlig församling, något som i min mening inte är något annat än lögn och förbannad dikt.
Jag tar mig denna frihet då jag A: är församlingsmedlem och B: tillhör den så kallade ”andra sidan”
Problemet är bara, att någon andra sida inte existerar.
Jag är traditionell. Jag är medlem i och frekventerar en ortodox synagoga.
När jag ser grupperingar och dokumentärfilmare och utomstående kalla mig och dem jag räknar som min familj för fördomsfulla bakåtsträvare, ja då känner jag att det är dags att öppna munnen.
Bilden som tillåts spridas är att David Lazars fått sparken för att de konservativa motarbetat hans arbete för HBTQ-samhället. Att vi, de ortodoxa, på något sätt är anti-Gayrättigheter, att vi är en grupp iklädd mörka skynken som aktivt motarbetat ljuset och framtiden till förmån för konservativ inskränkthet.
De som beskyller oss för detta, de som kallar församlingen för mossig och inskränkt, de kallar sig liberaler.
Jag finner den titeln stötande.
Jag är liberal, i ordets egentliga mening.
Jag vill leva mitt liv efter eget huvud och hjärta och önskar att mina systrar och bröder skall få möjlighet att göra detsamma.
Jag ser individen.
Därför vet inte jag hur många bögar som bevistar min shul.
Av den enkla anledningen att vi är där för att davna, inte att idka coitus.
Deras, eller min, sexuella orientering är helt egal.
Alla vistas där på lika villkor och av samma anledning.
Jag finner det mer fördomsfullt att sätta allt sitt fokus på en grupp människors sexuella orientering under en G-dstjänst, som om de är där i egenskap av kön eller sexuell läggning, än att fokusera på att vi alla är judar under ett och samma tak.
Bög, straight eller transa, ja det är en sån fullständig ickefråga för oss.
Jag motsätter mig inte Stora Synagogan. Jag respekterar till fullo vilken väg mina judiska systrar och bröder än väljer. Jag millimetermäter inte deras kashrut, inte dömer jag heller deras levnad eller livsval. Det är inte min sak. Det är inte Yiddishkeit.
Så varför tillåts denna osanning florera och etableras?
Varför denna skuggboxning med en påhittad fiende?
Jag känner varenda person som frekventerar min shul. Att kalla dessa mina vänner för fundamentalister, ja det är direkt ohederligt.
Ni som drivit denna kampanj för att ”rädda” David Lazar, ni kallar er gärna för goda och progressiva.
Men har det slagit er att ni genom att göra detta säger att er sanning, ert sätt att leva, er judiskhet, är den enda rätta?
Det ni hela tiden anklagat oss traditionella för, det gör ni er skyldiga till.
Så ni talar om jämlikhet.
Men några är tydligen betydligt mer jämlika än andra.
Den konflikt som nu uppstått är inte sprungen ur det egentliga skeendet
det vi talar om är inte fakta gällande Lazars kontraktsförhandling
istället befinner vi oss i en påhittad konflikt kring två sidor som faktiskt aldrig funnits.
Jag ser på den virtuella församlingens sida att ett flertal skrivit till Dagens Nyheter och bett om en rättelse
men i min mening är detta inte vårt ansvar.
Ansvaret ligger hos David Lazar att gå ut och berätta att den församling han företräder inte är en grupp bakåtsträvande extremister.
Jag tror att nu, efter allt detta vatten under broarna, är det bara föremålet självt som kan bringa samling.
Vi är medlemmar i den judiska församlingen.
Samling, det är vad vi eftersträvar.
Inte mobbning, inte kampanjer, inte avodah zarah.
Vi behöver inte fler arga brev eller krav på rättelser.
Vi behöver osjälviskhet och sant ledarskap.
Senaste kommentarer