I helvetet

I fredags började jag känna mig onaturligt trött, som att all min energi bara försvann på en eftermiddag. Illamåendet kom smygande, mer och mer och mer tills jag gick runt med en konstant obehaglig mättnadskänsla. Jag fattade inte, trodde att jag ätit för lite grönsaker eller att jag spenderat för många timmar framför datorn…

Men på lördagen öppnades helvetets portar. Jag kräktes var tjugonde minut i 20 timmar, om och om och om igen. Jag kunde inte behålla ens en mun vatten, febern tilltog och jag kände mig döende. Varje muskel i min kropp gör ont nu, men värst av allt är magmusklerna. Det känns som att onda orcher håller min mage i sina vassa klor och vrider och vrider och vrider.

Jag vet att man brukar säga att ingenting betyder något om man inte har hälsan, men i helgen har jag verkligen förstått sanningshalten i den gamla klyschan. Jag drömmer om att kunna dricka kaffe någon dag igen, att få äta riktig mat och kunna stå upprätt när jag duschar. Enkla, men stora drömmar.

Sedan vill jag tillägga att man verkligen vet att ens relation är stabil när mannen man älskar tömmer ens spyhinkar, jag har nog aldrig varit kärare än just nu.

Vilken jävla grej!!!!!

Min äldsta syster Maria har just nu blivit godkänd på sin uppkörning! Vilken jävla grej, nu känner jag att det finns hopp även för mig…

Grattis Marre, till en välförtjänt seger!

Oacceptabelt

Jag brukar undvika att bli personlig här på bloggen, men jag gör ett undantag just här och nu.

Jag satt och läste Dagens Nyheter igår morse, som jag alltid gör, och så kommer jag till en artikel om korrelationen mellan klimatarbete och världssvält. I artikeln finns en bild av en fullständigt utmärglad afrikansk pojke, jag kan se hela hans skelett genom huden och i hans ögon finns bara sorg och uppgivenhet.

Gråten bara väller upp i halsen, som ett hastigt illamående tar den tag i mig och vägrar släppa. Jag gråter och kan inte sluta. Pojkvännen rusar till mig och undrar vad som hänt, men det är så svårt att förklara. Jag bara insåg där och då hur oacceptabelt det är. Jag kan inte längre acceptera att barn dör av svält, jag kan inte göra skillnad mellan de barnen och mina egna.

Kanske låter det löjligt för er, kanske undrar ni om jag först nu insett att barn dör av svält? Nej, jag har ju såklart alltid vetat, men det var igår som det blev en känslomässig insikt. Det var då jag drabbades av känslan att 40 000 barn dör varje dag, och den känslan överskuggade allting annat.

Pojken på kortet var två år, och han blir troligtvis aldrig tre. Jag har en tvååring här hemma, han väger 17 kilo och hans största problem i livet är att han inte får leka med min mobiltelefon. Han somnar tryggt varje natt i sin randiga pyjamas och hans varje framsteg hyllas med foton, applåder och pussar. Han har alla möjligheter att bli hundra år gammal, och att kunna se tillbaka på ett liv fyllt av lycka och trygghet.

Insikten om att det finns så många barn som dör utan någon att minnas dem, utan minnesmärken eller gravstenar, den kan inte ignoreras. Vetskapen om att de dör helt i onödan försvinner inte.

Jag har jobbat så hårt för att lyckas, för att bli rik och resa till Bali, köpa lägenhet i Paris och shoppa i Milano. Men tänk om jag kunde resa någon annanstans, förlägga min semester till en plats på jorden där jag kan rädda liv och hålla de barn som inte har någon annan. Skulle jag fortfarande ha i-landsångest? Skulle jag fortfarande låta mitt liv upptas av ytliga neuroser om magfett och dödsskräck?

Kanske är det här resultatet av min trettioårskris, kanske behöver jag göra skillnad. Istället för att skaffa en tuff bil eller gå på undergroundklubbar kan jag kanalisera min frustration i någonting beständigt.

För jag vet det här nu. Inte bara intellektuellt, utan i hjärtat. Jag kan aldrig mer låtsas att jag inte vet, inte efter att ha sett de där bottenlöst sorgsna ögonen.

Jag älskar livets ytligheter, det gör jag verkligen. Jag kommer alltid att vilja ha vackra, skinande saker. Det har varit min drivkraft så länge jag kan minnas. Men jag förstår nu att jag inte kan äga dem utan att också ge någonting tillbaka till dem som saknar allt. Jag kan inte köpa italienska badkar utan att också ge av min tid och mina pengar till de som aldrig haft lyxen att välja. För då ruttnar min själ, det är jag övertygad om.

 

Solen!

Solen är tillbaka. Har inte sett den på minst en månad, men nu skiner den skoningslöst mot mitt ansikte och jag tänker att kanske är det soljus som fattats mig dessa vedervärdiga veckor. För jag har varit deppad, bitter och sur, och trött som en drucken varje dag. Kan solen hjälpa mig?

 

Var det bättre förr? Jag har listan!

Okej, inspirerad av era fantastiska svar har jag gjort listor över allt det som var bättre som artonåring, och allt det som är bättre nu när jag närmar mig…..30.

När jag var artonåring:

- Kunde jag behålös i ett linne.

- Dansade jag hela natten.

- Blev jag kär flera gånger om året.

- Kände jag mig odödlig.

- Kunde jag leva på luft, cigaretter och billigt vin ett helt år.

- Var jag helt fri.

- Kunde jag gå i en astight velourjumpsuit utan att skämmas.

- Åkte jag på festivaler och upplevde musiken, passionen och hallisarna med hela hjärtat.

- Var allting möjligt.

När jag närmar mig…30:

- Vågar jag säga nej.

- Blir jag villkorslöst älskad.

- Vet jag vilka mina vänner är, och de är här för att stanna.

- Dejtar jag inga kåkfarare/producenter/importörer…

- Behöver jag inte vara tuffast längre.

- Får jag inte panik om jag inte blir bjuden på en fest.

- Väljer jag mina strider.

- Kan jag hålla käften.

- Har jag en utbildning.

- Är jag mer hockey och mindre snack.

- Är jag fullständigt lojal.

Ja vänner, när jag tittar på listorna så känns de kommande åren bättre än de som varit. Jag önskar att jag kunde få se era listor! Kan jag det?

Studie i 30-års kris

Det är officiellt nu. Jag befinner mig i en 30-års kris. Jag vet inte vad reglerna är för åldersrelaterade kriser, kanske är jag med mina 28 1/2 år lite väl tidig, men å andra sidan har jag alltid varit en föregångskvinna.

Krisen kommer med insikter, vissa välkomna andra betydligt mindre smickrande. Jag har funderat över Facebook, jag har suttit och fingrat på knappen märkt ”radera profil” hela veckan. För jag hör inte hemma på Facebook. Det är ju bara så. Jag hatar ju Facebook. Jag har 200 vänner, bara det är ju absurt, men jag har bara kontakt med ungeför 10 av dem.

Varför har jag då 200 vänner? Vad vill jag egentligen visa omvärlden med det? Är jag så jävla osäker att jag måste skriva vad jag äter, hur jag sovit och vilken tuff jävla indieskiva jag lyssnar på för tillfället? Vidrigt. JAG är vidrig. För jag skiter ju i Mafia Wars, ekivoka tester och live feeds ifrån människor jag inte tänkt på en enda gång på tio år.

Kan jag leva utan Facebook? Finns jag utan min statusuppdatering? Varför har jag 200 vänner på fejjan när det enda jag vill är att sitta i soffan och dricka te med min bästis? Jag är ju för fan inte 18 längre. Gud vad deprimerande att läsa det, jag ÄR INTE 18 LÄNGRE.

Min hud är inte 18, mina tuttar är inte 18 och Gud vet att min röv inte är 18 år längre. Jag inser vidden av min fåfänga och jag greppar omfattningen av mitt ego. 30 år. Smaka på den. 30. Jag är tvåbarnsmamma och snart nyexaminerad, men jag lider ändå svåra kval över allt jag ännu inte gjort. Jag är inte VD ännu, jag har inte rest jorden runt, jag är inte tillräckligt lyckad och snart är jag för gammal för att göra någonting åt det.

Kan inte ni göra mig en tjänst? Berätta om ERA ålderskriser och hur ni tog er ur dem. Eller är ni där fortfarande? Står ni också där framför spegeln och checkar hudens elastisitet varje morgon?

 

I talk like this because I can back it up

Hej vänner!
Bloggandet blir sporadiskt idag, jag har en att göra-lista som är längre än min arm och jag får dessutom stockholmsbesök under dagen.

Så vad skall jag göra idag? Jo..

-Slå in de sista julklapparna
-Förbereda sonens bowlingparty imorgon, ladda påsar med godis och pokemonringar och kolla menyn.
-Göra sjukt snygga grafer för min uppsats.
-Städa huset
-Springa 4K
-Lägga in all tvätt
-Kratta upp blöta löv

Så ser min dag ut, en lagom ambitiös lördagslista kan tyckas, och den tillåter få utsvävningar.

ADHD-Gate

Jag vill att alla ni som varit engagerade i den senaste tidens ADHD-gate (yup, det kallas så nu) går in på Antigones blogg. Jag tycker att hon, speciellt i sin presentation och sitt senaste inlägg, tar enormt mycket ansvar för sin situation och sitt tillfrisknande.

Jag, som själv är mamma, vet att det svåraste som finns är att vara naket ärlig om misstag man gör som förälder- just därför beundrar jag Antigone. Det var ju liksom det jag menade, att föräldrarollen ALLTID måste trumfa alla svagheter och pusha människor att klara det nästintill omöjliga.

Och Antigone pushar sig själv, och verkar inte låta sig definieras av sin diagnos. Istället tar hon PERSONLIGT ANSVAR, och fejsar det som varit. Det får mig att veta att hon fixar det, och fyller mig med beundran.

Nämnde jag att jag bor i en småstad?

Så här ser bilarnas bumperstickers ut i min småstad, och kanske säger det något om hur väl jag passar in…

Till girighetens försvar

Några gånger i månaden kan vi läsa krigsrubriker om fallskärmar och löneavtal, där indignerade journalister berättar om någon företagsledare som tjänar fantasisummor. Men varför indignationen, undrar jag? Vad är det för fel med rikedom och girighet?

Girighet är en drivkraft, och drivkrafter är något som jag skulle vilja se mer av i det här medelmåttshyllande samhället. Om man som företagsledare framgångrikt driver en verksamhet, så bör man bli rikligt belönad, och belöningen bör naturligtvis stå i relation till företagets framgång.

Jag hymlar inte med att jag tänker tjäna vansinnigt mycket pengar, det är ju en av mina drivkrafter och inget att skämmas för. Jag jobbar hårt, därför förtjänar jag all den rikedom och lycka som kommer min väg. Jag har gjort ett schema över hur mycket jag skall tjäna när jag är 30, när jag är 40, när jag är 50, och så vidare.

Jag vill bli förmögen, därför är jag inte undersköterska eller socialsekreterare. Jag vill ha ett stort jävla hus, resa jorden runt och köra en galet snygg bil- därför arbetar jag hårt varje minut av varje dag. Är det fel eller fult? Är det skamligt?

Min förebild är Annika Falkengren, hon är en stark kvinna (och mamma) som arbetar hårt och tar för sig av framgången. Hon har uppoffrat och kämpat för att komma dit hon är idag, och gud vet att hon förtjänar sin lön på 9,4 miljoner kronor om året. Jag unnar henne att skratta hela vägen till banken…