New Rabbi, Old tales.

Igår läste jag i Dagens Nyheter en notis, om än kort, som gjort mig oerhört illa berörd.

Det var Helena Lindblad som skrev om filmen The new Rabbi av filmstudenten Irene Lopez, och citatet ur DN som fick mitt blod att koka lyder som följer:

”Den kontroversielle och förändringssugne rabbinen David Lazar fick i våras sparken. Starka protester från den mer frisinnande kultur­falangen. Men de mer konservativa medlemmarna – som inte vill ha något hbtq – eller Palestinavänligt drag under galoscherna – vann striden.”

Och nu vill jag säga mitt.

Anledningen till att David Lazars kontrakt inte förlängdes är en fråga mellan en anställd och dennes arbetsgivare. Jag håller mig för god för att offentligt diskutera vad som bör hållas mellan dem.

Vad jag däremot tänker kommentera är bilden av en strid, den mellan så kallade ”frisinnade” och deras påstådda motsats. Jag tänker adressera den kampanj som cementerat bilden av en bakåtsträvande och HBTQ-fientlig församling, något som i min mening inte är något annat än lögn och förbannad dikt.

Jag tar mig denna frihet då jag A: är församlingsmedlem och B: tillhör den så kallade ”andra sidan”

Problemet är bara, att någon andra sida inte existerar.

Jag är traditionell. Jag är medlem i och frekventerar en ortodox synagoga.

När jag ser grupperingar och dokumentärfilmare och utomstående kalla mig och dem jag räknar som min familj för fördomsfulla bakåtsträvare, ja då känner jag att det är dags att öppna munnen.

Bilden som tillåts spridas är att David Lazars fått sparken för att de konservativa motarbetat hans arbete för HBTQ-samhället. Att vi, de ortodoxa, på något sätt är anti-Gayrättigheter, att vi är en grupp iklädd mörka skynken som aktivt motarbetat ljuset och framtiden till förmån för konservativ inskränkthet.

De som beskyller oss för detta, de som kallar församlingen för mossig och inskränkt, de kallar sig liberaler.

Jag finner den titeln stötande.

Jag är liberal, i ordets egentliga mening.

Jag vill leva mitt liv efter eget huvud och hjärta och önskar att mina systrar och bröder skall få möjlighet att göra detsamma.

Jag ser individen.

Därför vet inte jag hur många bögar som bevistar min shul.

Av den enkla anledningen att vi är där för att davna, inte att idka coitus.

Deras, eller min, sexuella orientering är helt egal.

Alla vistas där på lika villkor och av samma anledning.

Jag finner det mer fördomsfullt att sätta allt sitt fokus på en grupp människors sexuella orientering under en G-dstjänst, som om de är där i egenskap av kön eller sexuell läggning, än att fokusera på att vi alla är judar under ett och samma tak.

Bög, straight eller transa, ja det är en sån fullständig ickefråga för oss.

Jag motsätter mig inte Stora Synagogan. Jag respekterar till fullo vilken väg mina judiska systrar och bröder än väljer. Jag millimetermäter inte deras kashrut, inte dömer jag heller deras levnad eller livsval. Det är inte min sak. Det är inte Yiddishkeit.

Så varför tillåts denna osanning florera och etableras?

Varför denna skuggboxning med en påhittad fiende?

Jag känner varenda person som frekventerar min shul. Att kalla dessa mina vänner för fundamentalister, ja det är direkt ohederligt.

Ni som drivit denna kampanj för att ”rädda” David Lazar, ni kallar er gärna för goda och progressiva.

Men har det slagit er att ni genom att göra detta säger att er sanning, ert sätt att leva, er judiskhet, är den enda rätta?

Det ni hela tiden anklagat oss traditionella för, det gör ni er skyldiga till.

Så ni talar om jämlikhet.

Men några är tydligen betydligt mer jämlika än andra.

Den konflikt som nu uppstått är inte sprungen ur det egentliga skeendet

det vi talar om är inte fakta gällande Lazars kontraktsförhandling

istället befinner vi oss i en påhittad konflikt kring två sidor som faktiskt aldrig funnits.

Jag ser på den virtuella församlingens sida att ett flertal skrivit till Dagens Nyheter och bett om en rättelse

men i min mening är detta inte vårt ansvar.

Ansvaret ligger hos David Lazar att gå ut och berätta att den församling han företräder inte är en grupp bakåtsträvande extremister.

Jag tror att nu, efter allt detta vatten under broarna, är det bara föremålet självt som kan bringa samling.

Vi är medlemmar i den judiska församlingen.

Samling, det är vad vi eftersträvar.

Inte mobbning, inte kampanjer, inte avodah zarah.

Vi behöver inte fler arga brev eller krav på rättelser.

Vi behöver osjälviskhet och sant ledarskap.

Med sådana vänner

malmö

Det här är bilden av dagens stora vinnare.

Mannen på bilden är Malmö kulturnämnds ordförande Daniel Sestrajcic (V),  bilden togs under hans deltagande på kippavandringen i Malmö i förmiddags.

Han lade själv ut den på Facebook.

Och det hade jag också gjort om jag var han.

För Daniel har ju lyckats med det omöjliga.

Han har ägnat den bättre delen av två veckor åt att kalla Israel för ondsint ockupant

mördare

ifrågasatt dess existens och protesterat mot dess medverkan i Eurovision Song Contest.

Ändå står han där på torget

tydligen är han där för att stötta judarna

säger han.

Han hatar bara Israel

ni vet

den där judiska staten med alla judarna i.

Detta trots att han inte ägnar en tanke eller en protestmarsch åt Vitryssland

Ungern

Rumänien

eller andra platser där människor förtrycks

utan lägger hela sin politiska makt och sitt engagemang på att kritisera en öppen demokrati

det enda land i mellanöstern där minoriteter av alla slag åtnjuter demokratiska fri- och rättigheter.

Men.

Jag tänker inte ge mig på denna man just ikväll.

Jag har redan kritiserat hans illa dolda antisemitism i andra forum.

Nu vill jag istället prata om dem som lät honom hållas.

De som inte avvisade Herr Sestrajcic

inte betackade sig hans hyckleri och hans sällskap.

För vet ni vad

vi bör inte ge honom politisk cred

eller låta honom bli beviset för separationen mellan Israel och det judiska folket.

Kippavandringen får inte kidnappas av illvilliga demagoger

och användas för att berättiga ett falskt, hatiskt budskap.

Det Daniel Sestrajcic gjorde idag var att använda kippavandringen som ett alibi

genom att fotograferas där rättfärdigade han de lögner och den antisemitism han spridit som en pest de senaste veckorna.

Daniel Sestrajcic stöttar juden som offer

den lidande, döende juden

men han hatar juden som försvarar sig.

Och frågan är densamma som jag ställt så många gånger:

varför säger vi bara inte nej?

Det Daniel Sestrajcic gör är inte att kritisera faktiskt israelisk politik

nej han ägnar sig åt hatspråk och ryktesspridning

mytbildning och hyckleri.

Israel och judarna hör samman.

När Herr Sestrajcic ifrågasätter Israels rätt till existens

när han nekar landet rätten att försvara sig

då förnekar han per automatik orsaken till Israels bildande

och behovet av en judisk stat i denna värld

han förnekar antisemitismen

och en man som gör det har ingen plats på en kippavandring

annat än för att samla politiskt kapital.

Vi behöver inte dessa vänner.

Vi har rätt att säga nej.

Vi är inte deras verktyg i kampen för vår utplåning.

Min farmor sade alltid att om en man visar dig vem han är, tro honom.

Daniel Sestrajcic har gång på gång visat oss vem han är.

Så då är frågan vems förnekande som är mest upprörande

hans

eller vårt?

Och vem av oss är det som till slut blir ansvarig för vår förstörelse?

 

 

 

 

 

 

Det var en gång några judar på ett tåg

Jag tog tåget till shul idag. Klockan 07:51 steg jag och min femårige son på tåget mot stan, han var stolt iklädd sin nyaste Yankees-kippa och sken som en sol.
Vi hade plats 53 och 54. På sonens plats satt en man, jag bad honom vänligt att flytta på sig, då synade han oss och sa att ”Ni tar alltid precis vad ni vill ha”, sedan reste han på sig och gick rakt in i min son som föll mot sätet.
Jag blev rädd. Arg. Men ville inte låta lillpajsarn förstå vad som skett så vi satte oss på våra platser och tog upp den medhavda boken. Mannen som knuffat Charlie satte sig snett bakom oss. Jag läste boken. Lillpajsarn fnissade och letade detaljer på sida efter sida och pulsen gick ner, minut för minut. Då plötsligt skriker mannen åt oss:

”Håll tyst! Ni kan inte bara göra som ni vill! Ni tar vad ni vill ha utan att bry er om andra, så får man inte göra! Håll käften! Jag vill inte höra er!”

Jag vänder mig mot mannen. Min mage slår volter och jag är gråtfärdig men säger att jag läser bara för min son. Han är fem år. Man kan inte tysta en femåring som är glad och leker. Mannen blir bara argare och stampar nu med sin ena fot i tåggolvet. Han lutar sig fram mot mig och säger ”Ni måste lära er att tänka på andra.”

Nu är jag livrädd. Jag byter plats med Charlie. Sätter honom invid fönstret och viskar till honom att gubben är tjurig så nu måste vi vara helt tysta. Allt jag kan tänka är att mitt barn, min femåring, han får inte fatta vad det är som händer. Min lillpajsare som stolt bär sin kippa dag som natt och som älskar sin kinaskola och en kakrik kiddush. Så jag låtsas att det är en lek och Charlie fnissar åt att den sura gubben inte vet att vi pratar om honom.

Mannen bakom oss sparkar då och då i mitt säte. Han släpper mig inte med blicken under den återstående timmen av färden. Jag är kall och varm samtidigt. Jag har gråten i halsen och jag försöker så intensivt att inte visa med en min för mitt barn hur rädd jag är. Jag iakttar mannens väska, varje rörelse han gör i mitt perifera synfält. Hela min kropp är i fight or flight-mode.

Kanske var han bara galen. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag såg 4 personer som satt i vår absoluta närhet som inte rörde ett finger när en femårig gosse blev knuffad av en äldre man. 4 personer i denna lilla kupé som undvek min blick. 4 personer som såg en ensam mamma på bristningsgränsen och inte gjorde ett jävla skit.

Skämmes. Skämmes. Skämmes.

Jag skäms jag också. För jag blev rädd. Jag frös. Jag filmade honom inte. Ringde inte polisen. Skrek inte. Jag sade till min stolta lillpajsare att vi måste vara jättejättetysta och jag bad att allt skulle gå bra. Jag hade ingen plan. Och vad denna morgon visade mig är att vi behöver en plan i Sverige 2013. För på ett tåg till shul i moderna liberala Sverige så är man tydligen inte säker, och det gör mig så arg att jag vill kräkas.

Löftets folk

Vad gör vi dagen efter friheten?

Jag tänker på det idag, när så många tankar och känslor sammanfaller.

Så tätt efter Pesach

med minnet av vår befrielse i färskt minne

så räknar vi Omer

de 49 dagarna innan Shavuot.

Vi går ifrån historien om slaveriet till förberedelserna inför mottagandet av Torahn

vår frihet skapar en slags förbindelse

ett ansvar

en plikt att växa och att förvalta vår överlevnad och andras död.

Ikväll går vi in i Yom HaShoah

förintelsens minnesdag

och återigen står vi där

mellan friheten från och friheten att.

Dem båda beroende av varandra.

Vad vill vi göra av vår frihet?

Vad är frukten av vår överlevnad?

Att minnas kräver något av oss.

Konsten att inte glömma är en aktiv handling.

Vår frihet är inte ett avslutat kapitel

historien om Pesach lärde oss det

att vi överlevde förbinder oss att inte bara att fortsätta överleva

men att växa och stärkas och lära.

När vi nu minns det industrialiserade massmordet

när vi minns ansikten och namn och sten på sten över gräsklädd jord

måste vi ställa oss frågan:

Hur ärar vi motståndet?

Vart går vi härifrån?

Vilka är vi nu och vilka skall vi förbli?

Minnesdagen är lika mycket en dag om igår som en dag om imorgon.

När jag ser bilderna av det som gått förlorat så slås jag alltid av samma tanke:

det tar bara ett ögonblick för oss att bli ett monument.

Jag vet att jag skrivit det här förut

men det kan aldrig sägas nog.

Namnen ni ser på minnestavlorna

stenarna

bilderna

de var alla liv och löften som släcktes.

På ett ögonblick blev de till monument.

Och alla vi andra är vandrande löften.

Små prismor ur krossad kristall.

Vad vi gör räknas.

Hur vi bevarar våra traditioner

hur vi skyddar det vi jagats för

hur vi står upp för det de vill få oss att överge

det räknas.

Räknandet av Omer är ett slags själens förberedelse för mottagandet av Torahn

vi markerar varje dag

ser ett samband mellan en händelse och en annan

blir påminda om att vår historia inte är färdigskriven i och med vår frigörelse.

Yom HaShoah blir en dylik påminnelse.

Historien är ännu inte färdigskriven.

Det motstånd vi firar får inte vara över.

Tillsammans skriver vi historien

i realtid.

Genom vår dagliga handlingar

genom förbundet med Israel

genom ifrågasättandet av lögner och motståndet mot förtryck

så hedrar vi minnet av såväl slaveri som frihet.

Dagen efter friheten.

Det är idag.

Det är imorgon.

Det är varje dag av våra liv.

Det finns ett uttryck jag inte vet ursprunget till:

Man kunde ta judarna ur Egypten men det tog mycket längre tid att ta Egypten ur judarna.

Och det påminner mig om hur vårt fängelse ibland låses från insidan

att friheten inte bara skall ges men också måste tas

och tas igen.

Så när vi minns idag så skall vi alla ställa oss frågan:

Vilka är vi imorgon?

Hur ärar vi dem på vars axlar vi står och hur blir vi dessa axlar för våra barn?

Dagen efter friheten.

Det är idag.

Det är imorgon.

Löftet

det är vi.

Perception VS Reality

Nedan ser ni en påskhälsning ifrån Mohannad Yousif.  Han är aktiv i Palestinagrupperna i Malmö och brukar i officiella sammanhang tala sig var för en tvåstatslösning. På hans privata Facebooksida ser det ut såhär… Är detta vår partner i fred?

yousif

För att du kan. För att du måste.

Varför kämpar jag?

Om du är pro-Israel och bor i Sverige så ställer du nog den frågan då och då.

Varför kämpar jag när det är så svårt?

När allt jag säger sållas genom ett filter av desinformation och förljugen förförståelse

när själva samtalsstrukturen i det här landet verkar vara byggd för att motarbeta mig.

Om du frågar dig detta idag så vill jag ge dig en anledning

om du känner dig trött så vill jag berätta en liten historia om min son.

I onsdags kom min förstfödde hem ifrån en helt vanlig skoldag.

Han hade haft sitt favoritämne, samhällskunskap, och just den här dagen pratade de om demokrati.

Klassen har spenderat en månad med att lära sig grundbultarna i ett demokratiskt samhälle

om skyldigheter och rättigheter och friheter

och han har stolt kommit hem med nya ord i sin vokabulär

med insikter om frihet

och om ofrihet.

Själva avslutningen på denna temaperiod var ett kort arbete

uppgiften att lära kompisarna lite fakta om en fri demokrati.

Sonen berättar att han valde Israel

det enda landet förutom Sverige som han kan riktigt mycket om.

Men

berättar sonen

då blev allting jobbigt.

När jag undrar hur och varför säger han att tre av hans klasskompisar säger att nej

Israel kan du inte välja

för där är det alltid krig.

Israel dödar människor.

Det är inte ens ett riktigt land

för det är någon annans och de har tagit det.

Historien hade kunnat sluta där.

Jag hade kunnat säga att min son

min blyge och lite tillbakadragne son

hade valt ett annat land

som vilken normal fjärdeklassare som helst

bara för att inte sticka ut.

Kanske Finland

eller USA.

Men

kanske var det hans nedärvda besserwisserdrag

kanske var det hans rättspatos

men han gav inte med sig.

Istället berättar han för mig att han sagt till dem att han tänker inte byta land.

För Israel låter alla göra som de vill

tycka som de vill

tro som de vill

säga vad de vill

precis som de har lärt sig i klassen att en demokrati gör.

Han berättar för klassen att det till och med är svårare för Israel

för de är en demokrati i mitten av en massa länder som inte är det

och det är faktiskt svårare att göra rätt när alla andra runtomkring gör fel

precis som fröken alltid säger.

Min son berättar detta med en klar röst och ett barns självklarhet

men jag vet vad det måste ha krävt.

Jag har också varit 10 år

också velat passa in

många gånger valt att stämma in i falska talkörer.

Men min son valde annorlunda.

Jag frågade honom varför han sagt det där

varför han som skyr all form av uppmärksamhet

tagit ton och sagt ifrån.

”För det de sa var ljug”, så han.

Inget mer, inget mindre.

För det de sa var ljug.

Så nästa gång du blir sådär innerligt trött

nästa gång Linderborg dragit lögner i långbänk

eller en ny politiker flaggat för Hamas

tänk då att du sprider sanning för att du kan

och för att du måste.

För att det finns en liten kille i en helt vanlig svensk skola som vägrade vara tyst

som talade sanning till makt

av en enkel anledning:

för att det de sa var ljug.

Inte skall väl du då vara sämre?

Märk Socialdemokratin

Namnlös

 

Detta är en ögonblicksbild ifrån Socialdemokraternas hemsida. Under Media och Nyheter står att läsa om Socialdemokraternas senaste tankar om märkning av ”bosättarvaror”. I sin nya kampanj ”Märk ockupationen” fortsätter Socialdemokratin traditionen av att märka det judiska folket och att fördela skuld utan hänsyn till varken historia, nutid eller sanningshalt. Här med inleder jag kampanjen ”Märk Socialdemokratin”. Hoppas ni gör detsamma.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 64 other followers