I talk like this because I can back it up

Hej vänner!
Bloggandet blir sporadiskt idag, jag har en att göra-lista som är längre än min arm och jag får dessutom stockholmsbesök under dagen.

Så vad skall jag göra idag? Jo..

-Slå in de sista julklapparna
-Förbereda sonens bowlingparty imorgon, ladda påsar med godis och pokemonringar och kolla menyn.
-Göra sjukt snygga grafer för min uppsats.
-Städa huset
-Springa 4K
-Lägga in all tvätt
-Kratta upp blöta löv

Så ser min dag ut, en lagom ambitiös lördagslista kan tyckas, och den tillåter få utsvävningar.

ADHD-Gate

Jag vill att alla ni som varit engagerade i den senaste tidens ADHD-gate (yup, det kallas så nu) går in på Antigones blogg. Jag tycker att hon, speciellt i sin presentation och sitt senaste inlägg, tar enormt mycket ansvar för sin situation och sitt tillfrisknande.

Jag, som själv är mamma, vet att det svåraste som finns är att vara naket ärlig om misstag man gör som förälder- just därför beundrar jag Antigone. Det var ju liksom det jag menade, att föräldrarollen ALLTID måste trumfa alla svagheter och pusha människor att klara det nästintill omöjliga.

Och Antigone pushar sig själv, och verkar inte låta sig definieras av sin diagnos. Istället tar hon PERSONLIGT ANSVAR, och fejsar det som varit. Det får mig att veta att hon fixar det, och fyller mig med beundran.

Nämnde jag att jag bor i en småstad?

Så här ser bilarnas bumperstickers ut i min småstad, och kanske säger det något om hur väl jag passar in…

Till girighetens försvar

Några gånger i månaden kan vi läsa krigsrubriker om fallskärmar och löneavtal, där indignerade journalister berättar om någon företagsledare som tjänar fantasisummor. Men varför indignationen, undrar jag? Vad är det för fel med rikedom och girighet?

Girighet är en drivkraft, och drivkrafter är något som jag skulle vilja se mer av i det här medelmåttshyllande samhället. Om man som företagsledare framgångrikt driver en verksamhet, så bör man bli rikligt belönad, och belöningen bör naturligtvis stå i relation till företagets framgång.

Jag hymlar inte med att jag tänker tjäna vansinnigt mycket pengar, det är ju en av mina drivkrafter och inget att skämmas för. Jag jobbar hårt, därför förtjänar jag all den rikedom och lycka som kommer min väg. Jag har gjort ett schema över hur mycket jag skall tjäna när jag är 30, när jag är 40, när jag är 50, och så vidare.

Jag vill bli förmögen, därför är jag inte undersköterska eller socialsekreterare. Jag vill ha ett stort jävla hus, resa jorden runt och köra en galet snygg bil- därför arbetar jag hårt varje minut av varje dag. Är det fel eller fult? Är det skamligt?

Min förebild är Annika Falkengren, hon är en stark kvinna (och mamma) som arbetar hårt och tar för sig av framgången. Hon har uppoffrat och kämpat för att komma dit hon är idag, och gud vet att hon förtjänar sin lön på 9,4 miljoner kronor om året. Jag unnar henne att skratta hela vägen till banken…

Better to write for oneself and have no public, than to write for the public and have no self.

Idag hatar jag människorna. Ja, det är faktiskt sant. Jag har så väldigt mycket jag skulle vilja skriva men min goda uppfostran förbjuder mig. Jag ägnar mig åt självcensur, för att inte ösa galla över alla som så väl förtjänar det.

Tydligen är det så att det viktigaste i bloggosfären är vem som lider allra mest, för bara den som haft det allra svårast får lov att uttala sig. Om en ”duktig flicka” uttalar sig så kommer härskarmetoderna fram, det kan jag lova er. Vet ni att en man skrev en helsideskommentar till mig helt på latin (!?)- kan ni föreställa er jur liten och otillräcklig han måste känna sig för att behöva hävda sig på det viset?

Jag blir så trött, så trött, så trött. In the country of the blind the one eyed man is king, inte sant? Och min inbox svämmar över av enögda män och kvinnor som anser sig ha ensamrätt på lidande och kunskap.

Några av alla de som tillkommit under de senaste dagarnas ADHD-gate hoppas jag skall stanna kvar, ni vet vilka ni är. Ni som bjuder in och lär ut, ni som visar ödmjukhet. För ni vet ju faktiskt inte vem jag är, vad jag upplevt eller vilka anledningar jag har till att skriva som jag gör. Jag fläker inte , ut och jag vill inte bli privat, och tydligen är det egenskaper som enligt bloggosfärens lagar belägger mig med munkavle.

Nä fy fan, nu skall jag springa skogen runt. Jag skall låta min frustration försvinna ner i gruset, låta ilskan sippra ut kilometer för kilometer.

Personligt meddelande!

Anna! När passar lunchen? Och var?

Läskigt duktig eller bara läskig och duktig?

Jag blev intresserad av en kommentar i en av bloggarna som diskuterat mig, en kvinna säger att jag lider av duktig flicka-syndromet och jag liksom suger på det en liten stund. Stämmer det? Ja, antagligen. Jag är en högpresterande ung kvinna, oerhört intelligent och vansinnigt ambitiös med stundtals galet höga krav på såväl mig själv som andra.

Men att det är en fas, det kan jag inte köpa. Det är en övertygelse, ett levnadssätt, och i mångas ögon är jag hård och okänslig- så mycket har jag förstått. Men jag tror på det, och livet har bevisat för mig om och om igen att hårt arbete och personligt ansvar lönar sig.

Jag är väldigt medveten om att inte alla har mina förutsättningar, och jag vet att det kan provocera. Men jag vet i mitt hjärta att varje människa är så mycket större än hennes omständigheter, jag är övertygad om att ingen människa kan definieras av ett syndrom, en adress eller en inkomst.

För man kan växa, utvecklas och ta sig förbi alla hinder, om man vill och vågar offra för att lyckas. Det är MIN tro, och herrejösses vad jag vet att det inte är allas…

I min blogg kan ni läsa många texter som präglas av krav, krav som jag ställer på mig själv och min omgivning. Jag tror ju att rimligt ställda krav ALLTID är av godo, att de sporrar och pushar en människa att möta sina förutsättningar. För i mina ögon är människans möjligheter oändliga, jag tror att hon kan göra vad än hon bestämmer sig för. Det var väl därför jag skrev till farsanmittilivet, för att jag tyckte att han lät sig definieras av sin ADHD och att det i min värld är att begränsa sig själv och stötta sig mot en svaghet istället för att förlita sig på sina många styrkor.

Jag är mor till två söner, och min barnuppfostran består av massor av kärlek, uppmuntran, krav och belöningar. Jag lär dem att bli självständiga, ambitösa och trygga unga män som tar ansvar för sina egna handlingar. Precis som några av er konstaterat så är jag nog ganska konservativ. Jag tror att struktur, regelbundenhet, trygghet och realistiska förväntningar är bra för barn, och jag tror att det faktiskt är viktigt att alltid ha matsäck och gympakläder.

Mina barn vet att de alltid är i tid till skolan, att de alltid har med det de behöver och att jag aldrig glömmer att hämta dem. Det tar vansinnigt mycket tid att hålla strikt koll på barnens schema, men det är också min högsta prioritet. Jag har valt att läsa hela min universitetsutbildning på distans i snart fyra år för att kunna finnas där för mina barn varje dag.

Det år provocerande, det har jag förstått, att lägga så mycket energi på matsäckar, barnkalas, bullbak och middag prick klockan sex.  Men jag vet hur det är att inte ha matsäck, jag vet hur det känns att inte ha gympakläder och jag vet hur det är när någon glömmer att hämta en efter skolan. Personligare än så tänker jag inte bli här.

Så, visst är jag en duktig flicka, men jag är det med vidöppna ögon. Jag pushar mig själv varje dag, jag kräver mycket av min partner och mina vänner och jag ger ALLTID lika mycket som jag kräver att få.

Jag erkänner att jag blir provocerad av det som jag uppfattar som lathet, urskuldan och brist på ambition, men jag känner starkt att det går åt båda hållen. Så jag vill fråga er alla; varför är duktighet så provocerande?

Skäms, Vellinge!

Ni som läser mig ofta vet att jag vill förändra integrationsprocessen, men jag blir bedrövad över Vellinge kommuns agerande. Att vägra ta emot ensamkommande flyktingbarn, det är bara osolidariskt.

Så länge integrationsprocessen ser ut som den gör så måste vi ta ett gemensamt ansvar för konsekvenserna, mottagandet måste vara solidariskt.

Så när jag ändå ber er att kontakta kommuner, kanske ni kan lägga in Vellinge i mejlinglistan?

oväntat!

Igår hade jag 400 unika besökare, och en av dem kom ifrån Yemen. Så härligt oväntat. Välkommen!

Eskilstuna Kommun och Jämställdheten

Ni har alla säkert läst om Benny Holmström, mannen som på grund av sin förlamning inte tillåts vara föräldraledig med det barn hans fru nu väntar. Benny behöver en assistent för att kunna vara pappaledig, men kommunen beviljar inte det stöd han behöver i sitt föräldraskap.

Benny VILL vara pappaledig, han VILL avslasta sin fru och få bygga upp en nära relation med sitt efterlängtade barn. Men det får han inte.

Eskilstuna kommun skriver i sitt beslut att  ”Bennys begränsade möjligheter att på egen hand vara föräldraledig bedöms inte negativt påverka det kommande barnets behov av trygga och goda förhållanden.”

Eskilstuna kommun tror tydligen inte på jämställdhet mellan könen, för de tycker attt Bennys fru kan ta hand om barnet på egen hand. De värderar med andra ord inte pappans roll i barnets liv, de bedömer honom som mindre viktig.

Vad tycker ni? Maila Eskilstuna Kommun och låt dem veta…