Det är inte Ni, det är Vi!

Flingorna är stora nu, verkar bli snöstorm igen och som vanligt kommer byn att täckas av tystnad och modd.

Diskussionen om och med Ensamma Pappan har fått mig att tänka på gamla relationer, hur otroligt attraherad jag brukade vara av män som han. Uppmärksamhetstörstande, trasiga män vars navelskådande endast överträffades av deras lösaktighet.

För det finns många kvinnor som vill reparera en trasig man, många som vill förändra och förbättra en man utan förändringsvilja. Jag hade så många projekt, jag älskade dem alla.

Relationsfobikern, den grubblande Morrissey-fanatikern , den haschrökande författaren, konstnären med mammaissues och så vidare och så vidare… Jag gav mig glatt i kast med deras neuroser, masserade deras egon och bekräftade deras världsbilder gång på gång.

För nog är det så, att vi är enablers? Jag kan konstatera att Ensamma Pappans kommentarsfält är överfullt av kvinnor som vill ta hand om honom, som vill värma hans säng och bekräfta honom tills dess att han blir hel igen. De förstår honom, känner hans smärta, de vill ge honom all den kärlek han aldrig fått. ..

Jag förstår mycket väl att det är svårt att stå emot. Att ge en nyskild man med ett så stort bekräftelsebehov är som att slänga in en pundare i en hög med crack.

Det är lätt att kritisera Ensamma Pappan, men det är kanske också motiverat att fundera över kvinnorna som underhåller honom?

Varför är det så många kvinnor som söker sig till trasiga män? Varför söker vi upp problemen hos andra, när vi borde lägga all vår energi på att lösa våra egna?

Stor Litteratur, små små flingor.

Det snöar utanför. Igen. Jag sitter inomhus och läser The Great Gatsby, inte helt oävet. Magen värker idag, min gallblåsa vill verkligen bli bortopererad och tar varje litet tillfälle att påminna mig om detta…

Vad gör ni idag, och viktigast av allt: vad läser ni idag?

Jag bär mina sorger på ryggen (en örfil och en klapp)

Idag skriver Ensamma Pappan om sorger, om orsak och verkan och om bagaget som gjort honom trasig. Han talar om depressioner och terapi, och min reaktion är lika kärleksfull som enkel.

Vi är alla som Du. Vi har alla någon gång förlamats av sorg, vi är fulla av ärr och trasigheter . Ni som känner mig vet att jag bokstavligen bär mina sorger på kroppen, men för del allra flesta finns det varken svart bläck mot vit hud eller en välbesökt blogg som vittnar om livet vi besegrat.

TruthAndFiction in the flesh

Nej, de allra flesta lever sina liv i anonymitet, de har förstått vad vi egocentriker har så svårt att greppa; att sorgen är människans största gemenskap.

Ensamma Pappan och jag delar nog problemet att vi överdriver vår egen roll i mänsklighetens historia. Vi är de individer som betalar psykoterapeuternas båtar, bilar och Thailandssemestrar. Vi talar om oss själva, vi analyserar oss själva, vi spenderar otaliga timmar med att planera vårt självförverkligande.

Men, tänk om det är mycket enklare än så?

Efter mitt andra barns födelse nådde jag en punkt där jag inte längre kunde skylla min ångest på andra. Ingen taskig barndom, inga förluster eller svek kunde förklara varför jag- en vuxen kvinna, bar på uppfattningen att livet var skyldig mig en ursäkt.

Det var dags att släppa taget. En oerhört modig psykolog tog mig i kragen, hon berättade för mig att jag inte var unik. Att mina sorger också var andras sorger, att jag inte längre kunde förskjuta ansvaret för min olycka.

Jag blev arg såklart. Skitförbannad. Men ilskan var skam och efter skammen kom acceptansen.

Man väljer sin mur. Man väljer att identifiera sig själv som ensam, sargad och oförbätterlig. Min ensamhet hade sin grund i det faktum att jag var för upptagen av min egen sorg för att lyssna på andra. Hade jag gjort det, hade jag stannat upp och lyssnat på människorna runt mig, så hade jag förstått att jag var omgiven av sorger så  väldigt lika mina egna.

Men det är svårare att lyssna än att mura in sig. För muren är inte bara en mur, den är också en identitet. Att vara så unikt trasig, speciellt sargad- det passar en egocentriker. Det masserar ett ömtåligt ego.

Att se grannens sorg över ett förlorat barn, arbetskamratens smärta över en otrohet, bästa vännens ensamhet efter en faders död- det är svårare.

Vi väljer att stå ensamma i hörnet. Vi väljer vilka sorger vi låter äga oss. Vi väljer att hålla fast vid ett förflutet som skänker oss såväl en identitet som en undanflykt.

Ensamma Pappan citerar Hemingway (såklart!), men jag väljer mannen som bor på min kropp.

Vem är Ensamma Pappan?(en örfil)

Det är omvälvande att läsa Ensamma Pappan dessa dagar, det växlar mellan skamlös dekadens och bottenlöst självförakt men gemensamt för dessa båda ytterligheter är den självupptagenhet som frambringat dem.

Missförstå mig inte, jag är inte utan empati för mannen bakom bloggen, kanske är det snarare ett fall av en egomaniac som känner igen en annan.

Jag vet av egen erfarenhet att separationer visar oss vilka vi är när vi inte längre kan spegla oss i andra, separationen ger oss kvitto på hur mycket av vår identitet som sitter i yttre bekräftelse. I Ensamma Pappans texter läser jag varje dag om hur han verkar försöka skjuta på det där oundvikliga mötet med sig själv, och hur arbetsamt det verkar vara.

Sprit, namnlös nakenhet och felriktad vrede kan bara ta dig så långt, det är ett sisyfosarbete. Snart nog rullar stenen ner och stannar vid dina fötter, snart nog.

När jag läser Ensamma Pappan ser jag samma mönster som återkommer, om och om igen. Han fattar sina beslut och känner sina känslor baserat på andra människors åsikter och uppfattningar. En kvinna ringer, han blir glad. Någon säger att han borde skriva en bok, han vill skriva en bok. Barnen är där, han är lycklig. Barnen är hos sin mamma, han är olycklig. Ja ni fattar va? Det är som att inga känslor, åsikter  eller planer existerar förrän andra människor bekräftar dem.

Så vem är Ensamma Pappan, egentligen? Vem är han utan kvinnors bekräftelse, utan alkohol och karriären. Vem är han i sin ensamhet, i sin kärna?

Det var just det jag fick göra, lära mig att umgås med mig själv. Lära mig att det aldrig är sunt att behöva barnen mer än de behöver mig, att det aldrig är nyttigt att behöva sin partner. Man kan älska sin partner, njuta av sin partner, bli lycklig av sin partner. Men ingen enda person, inget arbete och ingen yttre bekräftelse kan ge dig det du aldrig haft.

Kanske är det den främsta skillnaden på nu och då, att jag numer agerar snarare än reagerar på min omgivning. Ingen annan människa bär ansvaret för min lycka, det är en börda ingen av dem jag älskar skall behöva bära.

Ensamma Pappan bad om en örfil. Frågan är om han verkligen vill ha en örfil, eller kommentarsfältets tandlösa bekräftelse?

Jag avstår från handfasta tips, då jag anar att de är långt ifrån önskade. Men en örfil, det bjuder jag på.

Dagens Outfit

Frisyr: Snörufs

Tröja: Ralph Lauren

Långkalsonger: H&M

Röda Ullstrumpor: Hemmastickat by Bedstemor

Attityd: You don´t wanna mess with this.

From Korea with Love?

Jag köpte nyligen en fin kalender på Ebay, den skickades från Korea och anlände idag. Visst, den var fin, men bäst av allt var lappen som följde med:

Märker ni hur det liksom börjar ganska bra men sedan blir mer och mer tokigt?

Mailblogg?

testar att blogga via mail…

Operationstid och bloggvänner

Jag blev riktigt nöjd med mobilbloggandet igår, det känns så härligt att kunna sträcka ut en hand här på bloggen och få en hand tillbaka, och jag är tillräckligt gammal för att fortfarande bli fascinerad över internets fantastiska möjligheter.

Talade med min kirurg igår, Ove heter han och enligt uppgift är han fenomenal. Det känns ju tryggt. De första dagarna i mars tar han ut min gallblåsa, syr igen och väcker mig till ett nytt liv utan feta efterrätter och spasmiska gallstensanfall.

Det känns nervöst, men inte outhärdligt. Framsteg? Jag tror det.

Sedan fick jag en fin inbjudan av min granne, hon och hennes man bjöd mig hem för stöttning och fika. Väl där meddelade de mig att de håller koll på mig fram till operationen, att jag kan ringa när jag vill och att de ställer upp i vått och torrt. Jag blev lite rörd av det där, kände att kanskekanske tillhör jag nu inte bara ett men flera små samhällen?

Bloggvänner, bygrannar och familj, tre olika men viktiga tillhörigheter.

Förresten, har jag några skåningar som följer bloggen? Ni är isåfall varmt välkomna att meddela er, kanske kan band knytas utanför internets restriktioner?

En vågad tanke, men spännande…

Kolla!

Jag kan nu blogga från mobilen,en miljon tack till farsanmittilivet!Nu kan ni följa med mig till sjukhuset,tjohoo!Men…hur lägger man in bildesr från mobilen på bloggen?

Mobilbloggat!